Slutbetraktelse

Vi hoppas att detta ”Gnosis eko” inte skall förbli ren teori. All teori som berör själen och hjärtat måste prövas i verkligheten; om inte känner man sig bara otillfredsställd och flyr för att söka något annat medan en inre konfrontation får den konsekvensen att man också vill försöka förverkliga den del av det överförda som man i själ och hjärta verkligen kan skriva under på. Att försöka åstadkomma ett sådant förverkligande sysselsätter en i så fall dag och natt för om man har andats in måste man också andas ut, annars hämmas ens andliga andhämtning. Därvidlag räcker inga ord.

En flykt från sitt eget ofta icke uppfattade misslyckande kan ta sig många olika former. Den kan omskrivas med vackra ord men ändå fortsätter hjärtat att tala och själen att trängta efter andlig påfyllnad. Det är detta som gör att man inte längre kan finna något större nöje i vanliga förströelser för man känner en andlig hunger efter livets bröd, det enda bröd som kan mätta. Att längta efter Anden är som en gnagande pina som inte upphör förrän man blir besjälad, berörd eller åtminstone kallad av den. Längtan efter re-ligio finns hos varje ljusson och han kan i längden inte tillfredsställas av surrogat.

Troheten mot Anden växer fram ur den livsuppfyllelse den skänker. Pistis Sophias trohet visar sig i tacksamhet över att hon märkt att hon innerst inne bär en gudomlig atom. Ur denna gudagnista kommer all hennes trohet, vördnad och tacksamhet fram och dessutom egenskapen Gott Mod. Det är ingen hängivenhet inför bild- och formgestaltning utan inför det som är heligt inom henne och omkring henne. Den driver henne till en särskild livshållning, en tillgivenhet gentemot sådant som också äger något av detta heliga. Därför kan den som känner så inte döda, inte utöva våld och inte vanhelga det heliga som bor i alla andra väsen. Gör man inte det skulle detta bevisa att man inte ser och uppfattar det heliga eller inte kan tro på det trots att det heliga inom en själv uppfattar allt heligt som finns utanför.

Allt sådant är en fråga om vibrationslikhet. Kommer inte detta igenkännande när man till exempel besöker en helig plats, kan det påtvingas oss ett slags helighållande genom lagar och förbud som syftar till en vördnad för det eventuellt heliga men man kan inte tvinga fram den växelverkan mellan individen och detta heliga och som är det enda som betyder någonting. Lika söker lika; det inre lika söker det likartade i omgivningen men om man tystar ner sin inre kärnas kallelse kan lagen om lika inte omsättas utan vanliga intressen får ersätta den. Om ens ljuskärna i högre grad aktiverats kan man inte motstå dess trängtan till förbindelse med det heliga. Det som irriterar oss är sådant vi inte riktigt kan anamma, på sin höjd kan det stämma oss till eftertanke eller själviakttagelse. Den som flyr sig själv irriteras av orsaken till det, annars skulle han inte bli flykting.

Den rättfärdige har inget behov av en förespråkare inför Gud för inom sig har han en hjälpande Triad: han har ”Gud, sitt eget medvetande och alla de vises ord eller lovsånger”. Gud tillhör hans egen skapelse, den rättfärdige lämnar inte Gud och Gud lämnar inte honom. Utan den inre guden skulle han omedelbart förfalla men med den inre guden är han inte bara moralisk utan äger han framför allt det inre adelskapet, de gudomliga urdygderna sirar honom. Hans eget medvetande är hans vetande. Han är medveten om sin inre Gud och bevisar honom därför vördnad, tacksamhet och kärlek.

Hos den som inte bevisar dessa egenskaper kommer den individuella guden inte att kunna framtona sin närvaro på ett fullödigt sätt. Det som är innanför kommer alltid ut, förr eller senare. Får det inte komma fram därför att egot neurotiskt förbjuder det blir man sjuk. Alla de nyuppkomna sjukdomarna är ett resultat av det. Därför är det dömt att misslyckas att försöka tvinga sig till en värdighet som man kanske inte äger. Det egna medvetandet är det som vet, omedvetenhet är att icke-veta. Ju mera medveten man är och ju mer medvetet man lever, desto mer övertygande blir ens eget vetande.

Medveten andlig hållning kommer från den inre guden, omedveten är påtvingad. Vid all ålagd livshållning faller man till stor del ur sin roll. Att tillämpa en medveten livshållning är en stor hjälp till högre uppnående även om man inte alltid kan förklara exakt vad detta medvetande vill säga, i varje fall så länge ett tyranniskt förstånd inte börjar förhåna det.

Hur många gånger är det inte så, att vi ser ner på oss själva och hindrar oss genom det? Hur många gånger ”vågar” vi inte därför att vi tycker att vi är löjliga, tokiga, ovärdiga eller kanske plötsligt ”för religiösa”? Det mänskliga förståndet har ett inbyggt skamkomplex, rädslan att ”tappa ansiktet”. Det är en egoreflex. Själen känner inte på detta sätt ifall den gjort sig av med högmodet. Därför får saktmodet själarna att samarbeta och högmod dem att bestrida varandra.

I hjälpens triad är den tredje aspekten ”alla de vises ord eller lovsånger”. I deras ord och i alla deras vittnesmål finner ljussonen stöd och säkerhet ifall hans förstånd skulle börja reta honom och tycka att han ”handlar mot bättre vetande” och så vidare. De vises stöd kröner honom och ger honom mod och om hånet kommer utifrån börjar han inte hata. Dessa de vises ord och lovsånger kommer från jordens alla hörn och befäster i honom hans hopp och hans ideation. Därigenom vet han att han inte är ensam, att inte bara han är ”dåren”. Han ser också att dessa vise lyckats med att finna den djupa friden, förankringen av deras hopp och idealitet.

Endast på detta sätt kan ljussöner förenas:

  1. Erkänna och älska den Gud som står över allting och därvid börja med den inre guden som är ”närmare än händer och fötter”, alltid ära, lova och tjäna honom
  2. Ära det egna medvetandet, det vetande som framspringer ur denna inre och egna gud
  3. Bejaka och betänka alla de vises ord och lovsånger. Det betyder att aldrig förneka, ringakta eller högmodigt avvisa det som Gnosis vittnen har att säga och aldrig tycka ”det där har jag hört förr”

Att på de inre planen bejaka det man hör av sin nästa eller finner i vittnesbörd från fordom tid, det är en sann glädje!

De som redan är överfyllda uppvisar snarast likgiltighet. Det beror på att de inte arbetar med det de har. Det kan också gälla i profana sammanhang och man får då höra ”Nej, det där har jag redan sett”, och visst, ett träd är ett träd och en blomma är en blomma. Men trädet och blomman är alltid olika. Att förena sig med själen ger, det säger Hermes och alla de andra, outsinlig glädje. Ingenting är nytt, varken inom visheten eller det heliga, men själen gör hela tiden allting nytt, särskilt för sig själv. Därför kan människan varje dag skåda med andra ögon, lyssna med andra öron och möta livet med ett förnyat hjärta. Då blir allting nytt för henne, en fortlöpande glädje och en lovsång, en enda bön av tacksamhet. Till och med de vises ord, så gamla och så många gånger återberättade, förnyar hon genom sin själ och ger dem nytt liv för de är då hennes liv. När hon så är ett med de vises själ kan hon intyga det som så många gnostiker har sagt ”Intill domens dag skall jag vara på jorden och jag är istånd att undervisa ett helt universum … ”

De vise från långt före vår tideräkning undervisar ännu själarna i det 20:e århundradet och detta skall fortgå tills domens dag. Allt vi i denna anda säger vår nästa blir förnyande, även om han redan äger stor kunskap, om det är sådant som får hans själ att flamma upp. I så fall får man se hans ögon lysa upp, hans ”lilla värld” genomstrålas av ljus och hur han blir förnyad, som i ett enda ögonblick. Hans svaga sida kanske bara låg i brist på självständig och djupare avläsning av medvetandet och därför hade hans själ behovet av en påminnelse. Han måste nu ställas inför den redan citerade trefalden: ”De tre vägarna till Gud innebär: experimenterande, vishet och barmhärtighet.”

Varje nyuppflammad själ ställs inför sitt första experiment. Det experimentet måste återställa och återskapa, det måste leda till ett behärskande. Många kan säkert finna detta redan bekräftat i sina liv, åtminstone att det är med det det börjar. Den inre flamman lyser upp den experimenterandes omgivning och omständigheterna börjar foga sig efter det. Sedan börjar visheten växa. Det är en spirande vishet som han finner i själen, prövar i experimentet och senare fullkomnar genom urdygderna. Alla urdygderna smälter samman i Ljussonens vishet. Visheten lugnar ner ursynderna, bryter deras aggressivitet och omvandlar dem till andlig urkraft.

Sju urdygder är det som med en åttonde moderator utmynnar i Vishetens frukt. Stadiet ”den Vise” har uppnåtts. Åtta är verkan, sammanbindande och fullhet; hållbart förverkligande. Ur detta träder den Vise fram i ljuset. Han har återställt Guds frid på åttonde dagen. Han vandrar i barmhärtighet i en nobel kärleksfullhet som växt med hans vishet. I barmhärtigheten ligger flera heliga gåvor för den djupa fridens sköte inhöljer hjärtat. Blir hjärtat helat, blir det också välsignat och om det kan höjas upp på det sättet, då drar vi den högre lyckan över oss och hänryckta kommer vi fram till ljussonens vördnad, tacksamhet och värdighet.

Man kan alltid undra hur den eller den kan uppföra sig så eller så, trots att han försöker väcka sin inre ljusson. På vilket sätt striden mellan Demon och Deus egentligen förlöper vet vi inte alltid men vi vet att väldigt många mänskliga yttringar framkommer ur inre svårigheter, för det mesta i form av icke bearbetade erfarenheter, de så kallade olösta konflikterna. Om man finner sin nästa i detta tillstånd måste man först konstatera det och sedan lysa upp honom med barmhärtigheten och dess förmågor.

Den barmhärtiges hållning är att fördra och förlåta och just därför att han är en sträng domare gentemot sig själv kan han också fördra och förlåta och bli vis. Han känner igen och förstår och känner samtidigt stödet från sitt eget uppnående. Endast den svage ondgör sig och anmärker på andras svagheter och brister och redan det är ett tecken på att vara motnaturlig.

Den ödmjuke tjänar därför att han är medveten om att han äger denna förmåga. Hans inre gud söker sina gelikar vare sig deras bärande personligheter är starka eller svaga. Om de är svaga fastnar han inte i det för han är medveten om sin inre guds tre kännetecken: Kraft, Vetande och Kärlek, eller i deras aktiverade betydelser Tro, Hopp och Kärlek.

Må det goda vara med dig, ljusets son, det verkligt goda! I det Allgoda kommer du att känna dig tom men ändå uppfylld; veta dig vara ett fullkomligt väsen, ett barn av det Levande. I glädje skall du vandra från Ingenting till Någonting och så skall i dig uppfyllas de vises ord.

Se, allting blir nytt fastän det är gammalt!

Må så dina dagar bli förnyade!

©2010-2012 Henk och Mia Leene