Nian – den pånyttfödde Eremiten

48 Ur Splendor Solis, en alkemisk text

” … Livets träd har en del av alla träd och alla frukter; dess rot står i Paradiset och vid utgången från jorden.  Paradiset befinner sig mellan det väsentliga och det oväsentliga och där finns två brunnar av vilka den ena flyter av mjölk och honung, den andra av olja och vin. De fördelar sig på fyra strömmar som cirkulerar i stilla omlopp och utmynnar i Paradiset mitt emellan det väsentliga och det oväsentliga.

Därifrån delar den sig i fyrtio delar om kommer till en liten del över jorden och liknar där luftens övriga element. Och där finns inget ofruktbart träd, vart träd har sköna frukter och varje plats är välsignad.”

Ur Enoks bok


Det tidigare citerade axiomet ”Den som inte känner livet, känner inte naturen” är en devis som många esoteriker hoppar över genom att de förnekar naturen eller till och med försöker stå emot den. Att bjuda motstånd är en gåva som naturen gett oss, en naturkraft för att vi skall kunna skydda oss och hävda oss själva. Så fort man beter sig motnaturligt börjar man underminera detta naturliga motstånd och kan exempelvis få minskat immunförsvar. Företeelsen är väl känd av den medicinska vetenskapen men kan få fler konsekvenser än man i allmänhet känner till.

Med ”motnaturlig” menar vi att inte kunna delta i den kontinuerliga växelverkan mellan det inre och det yttre som livet egentligen fordrar. Detta har uppkommit genom samhälleliga eller religiösa krav som fordrar fel inriktning. Det blir för mycket som måste tryckas ner. Vi måste behärska en mängd spontanuttryck och det vi egentligen vill får inte komma fram. Det går inte att glädja sig över det lilla, äga harmoni och inre lycka. Det måste alltid vara någonting märkvärdigt. Till detta kommer århundradens skuldkomplex som vi kanske tror oss äntligen befriade från alternativt inte ens har upptäckt. Hela tiden känner vi ett inre tryck och en del måste dricka för att återfinna avslappning och livsglädje.

Särskilt stora inre spänningar kan bli följden av att förplikta sig till en religiöst betingad stig om den ställer alltför stora krav. På det sättet och på många andra sätt kan man komma till tillståndet ”nu kan jag inte längre” men detta ”att kunna” är beroende av ”att vara”.  Att som förr berätta sagor för barnen, där det tydligt framkom att livet kunde bli svårt ibland men att det alltid slutade väl, gav barnet hoppets livsenergi. Livsenergi är en absolut förutsättning för att det skall gå att utveckla ett naturligt psyke. Livsenergin yttrar sig i en ström där glädje och motgång växlar och utgör en källa för dess uppkomst, så länge vi lever det vanliga livet. I det högre livet blir det mer en fråga om att vandra mellan ljus och mörker men i båda fallen gäller det att kunna använda en redan inbyggd förmåga, den att emellanåt vara istånd att ladda upp sig. Det kan man utan konstgrepp för den förmågan ligger i själva vår natur.

Andlighet kan inte handhas genom att leva i ett beroende. Det klarar inte organismen och om den blir insufficient kan den inte bistå själen. Däremot kan lidande användas alkemiskt och då gäller det ett luttrande lidande som omsätts i glädje - som i sagan. Pessimisten stirrar sig blind på lidandefasen och lider hela tiden och kanske till och med vill lida i tron att det skulle bevisa att han står på den andliga stigen. Många tror, med honom, att en eremit är en som gjort lidandet till sin del och underkastat sig försakelsen för att tjäna Gud. I verkligheten är försakelsen positiv endast om vi beslutar avstå någonting som vi absolut inte har behov av. Sådant finns det mycket av i dagens samhälle. Vi tänker då på sådant som bara blir till belastningar som ingenting ger och på alla möjliga flyktvägar undan de fundamentala psykiska behoven.

Livet utspelas mellan motstånd och samverkan. Motviljan kan ta över viljan till samverkan ifall den ballast vi lagt på oss blivit för stor. Då hindrar den oss i samverkans aspekt. Att ta på sig för mycket ballast kan också utveckla motvilja och hat. Ballasten lägger vi ofta på oss i tron att den skulle vara befordrande kanske till och med helga oss. Bilden av Eremiten i den egyptiska Tarot (9:an) visar oss en som är materiellt tillfredsställd men andligt rik och siffran 9 visar grafiskt en figur som har tyngdpunkten långt uppe.

Det vimlar av halveremiter överallt, sådana som trevande söker långt uppe men utan att först frigöra sig från ryggsäckens överflödiga ballast. Den gör dem böjda hur mycket de än siktar uppåt. Den bilden framställer vad som blivit kvar av Ettan (1) med sin fria rörlighet. Så har det uppstått en karikatyr av eremiten i den egyptiska tarot, en som inte kan frigöra sig från sitt tyngande resgods men hela tiden talar om andlighet, jagbortdöende och meditation och föreställer sig att han med det skulle kunna komma undan svåra erfarenheter.

Ett av de alkemiska axiomen säger: ”Det hårda och tunga måste bli subtilt genom avkalkning48.Det är ett av de axiom som visar oss att man inte kan komma förbi den hårda erfarenhetens väg. Avkalkningen eller härdandet har föregåtts av en mängd processer för att först framställa ”det hårda och tunga”. Ifall man inte använder ”fullkomliga metaller”, så säger alkemin, lyckas inte den vidare processen. Och vad betyder det att använda fullkomliga metaller?

I utgångsläget äger var och en tre medel: Anden-Elden; Själen-Vattnet och Naturen-Jorden. Det blir rött, vitt och svart. I jorden, den personliga naturen, befinner sig själen. Lika fullt handskas otaliga ovarsamt med jordaspekten, en följd av den nuvarande mänskliga livsmoralens inriktning. Ovarsamhet med det vi inte äger utan bara får använda är alltid den okunniges svaga punkt liksom den allmänt hänsynslöses.

Vi ser här två fundamentala hinder: okunnighet eller underlåtelse och hänsynslöshet eller högmod. Världen, som är ett själens laboratorium, går under genom underkastelse och hänsynslöshet och det gör vår gemensamma stora jord men även vår lilla egna jord sjuka. Den andlige sökaren känner sig inte hemma med detta och undergår därför ett lidande, han ser både den stora och den lilla egna jorden dö ut. Vad kan han då göra, att fly går inte och att teoretisera ger inget resultat?

Den enda lösningen är att börja med att befria sig från sin inre ballast. Inre belastning hos enskilda får en verkan utåt i det stora hela och manifesterar sig överallt. Den sitter i tanken eller i känslan och dessa hänger till stor del ihop. Man tänker sig fri, man tänker sig sjuk, man tänker sig belastad. Sådant tänkande kommer ur ett motsvarande känsloliv och verkar inte befriande. Det har uppstått en sådan missformning av att människan under århundraden inte har kunnat eller velat eller varit tillåten att ”känna naturen”. Naturen måste styras genom vetande och kärlek. Först genom vetandets och kärlekens fundamentala uttryck, sedan med hjälp av deras högre former, Vetandet och Kärleken.

Naturen är mottaglig för Vetandet för den är en blind kraft och mottaglig för Kärleken därför att den är beroende av den liksom jorden är beroende av ljus och väta.

Ljus och väta, eld och vatten, är två urelement som den bonafide alkemisten måste arbeta med. Med andra ord ande och själ. Så som barnet är beroende av sin moder känner han ett oavbrutet behov av Gnosis, förstahandskunskapen, och oavlåtligt längtar han efter anden, Livets Brunn. Det är en naturligt-andlig inriktning, det är hans liv. Det kan automatiskt leda till att han, utan tvång och yttre påverkan, börjar rensa ut en hel del. Allt man på känslomässig grund vill ta med in i elden orsakar smärta under förbränningsprocessen. Den konsekvensen måste man ta.

Oftast är det inte frågan om yttre ballast utan om inre. Allt som man inte är medveten om när man går in i elden förorsakar den allra största smärtan. För närvarande bränns mycket loss från mänskligheten, auktoriteter, komplex och allt möjligt men det måste alltid ske individuellt, efter ett eget beslut, annars känner man bara saknad och då kommer man tillbaka till utgångspunkten igen.

All skenhelighet orsakar smärta för den som går den andliga stigen. Skenhelighet förstör den naturliga rytmen. Att uppehålla skenet fordrar enorm energi och man laddar inte upp sig medan man håller på med det. Oupphörligt upprätthåller vi det sken vi lärt in genom samhälle eller religion. Inför allt sådant blir den som går stigen ställd. Han upptäcker hur fastkörd han är i en skenlivshållning. Att komma ifrån den berör honom i hans djupaste väsen och det känns som att komma allt närmare elden. Han upptäcker sitt komplicerade förhållande till medmänniskor, familj, status och till det han dittills uppfattat som kunskap och andlig inriktning. Kort sagt ett bålverk av känslomässiga bindningar som också fått en verkan på mentalplanet.

Det här känner många och vill fly ifrån alltsammans men så lätt fungerar det inte. Det vi har byggt upp måste vi ansvarigt men renat ta med oss. Inte heller en flykt till naturen skulle hjälpa den andlige sökaren för det vore att enbart söka naturen men vad det gäller är bara att inte helt ställa sig utanför den. Finna den och besöka den kan man var man än bor. Att söka andligt är mycket mer än att bara söka naturen eller äta och leva enligt hälsoregler för det är själen som är hungrig och kräver sitt slags näring. Andlig föda är svårare att finna än naturlig. Det gäller att finna Vetandet och Kärleken och båda som en tvåenhet, som en tvåfald uttryckande varandra. Därför söker han anden inom allt vetande han möter och själen hos dem han träffar. Det gör honom litet ovanlig, det får honom att bli en ensling som vill bli tvåfaldig, en som vill besitta både Vetandet och Kunskapen och ur essensen av dem skapa trefalden.

När han utvunnit denna essens blir han en något orolig opponent som vill befästa den i Fyran; denna världen. Det blir en strid utan slut, en hopplös kamp och detta måste han lära sig någonting av. Ändå ligger hela tiden en möjlighet för handen att trots allt kunna fylla det laboratorium som världen utgör med denna essens. Den möjligheten är att fylla sitt eget inre laboratorium med den essensen och bli en ständigt lysande Vetandets flamma som han omhuldar med Kärleken. Den flamman skänker förvissningen om att ingenting egentligen är förlorat och att mörkret inte kommer att råda för alltid.

Man ser då också att man aldrig är för gammal att finna vägen eller bli eremit. Då är begreppen ”ge upp, brinna upp eller bli helt tom”, okända. Här börjar Femman. Magikern (?), nej, Översteprästen, han som kan mer än sina medmänniskor för han har Essensen och kan arbeta med den. Men vem har ens kommit så långt som till femte stigen och ändå är den bara en förberedande stig?

Genom erfarenheterna som lett fram till femte stigen har man kommit till ett val. Du eller jag eller skall man välja Du och jag? Det valet blir inte harmlöst mest därför att man kanske inte ser det klart men först sedan man träffat valet upplever man axiomet ”Konsten börjar där naturen upphör”. Till och med sjunde stigen kan vi imitera valet och vi träffar det många gånger på grundval av att vi tror oss vara så religiösa eller så esoteriska och det finns ju så mycket vi avhåller oss ifrån för vi är ju ”inte som alla andra”. Redan att hålla sig till ett sådant tankemönster är på sitt sätt ett val. Ändå är det ett beklagligt val.

Vid ett verkligt beslutande val finns så mycket som är självklarheter och skulle man börja diskutera dessa skulle man bara visa o-andlighet. Man vill vara något som själen önskar sig. Man söker tillfredsställa det behovet i alla möjliga uttalanden och samtal men Eremiten syns inte nöjd med resultatet. Ändå är det hela enkelt fastän människan vill mångfald. Där det ena redan står kan inte det andra vara. Så utlöses konflikt för vi vill båda delarna. Sedan bildas en skenuppfattning för vi skäms så mycket över det vi uppfattar som svagheter.

Att känna svaghet utgår från en trängtan att vilja behärska allt och är därmed egentligen ett av den blinda maktens, naturens, kännetecken. Det tillhör den totala stigens krav att på ett oforcerat sätt kunna behärska dessa makter men inte genom att använda ”metoder” utan genom enkelhet.

Varje forcerande metod lämnar en räkning efter sig, förr eller senare. Det innebär ett uppskjutande av stigen 1-9, som är en hållbar och processmässig alkemisk väg.

Den vägen börjar med Magikern. Magikern är ingen trollkarl som fixar hela tiden, utan en som är tyst iakttagande och avvaktar ögonblicket när han kan förvandla sig till två. Först måste han upptäcka vilket vetande och vilken kärlek han vill uppnå. Därför är han också en lyssnare som följer intuitionen och själens eget vetande. Vi måste fråga oss om vi verkligen har påbörjat ett andligt sökande. Ett sådant är enkelt om vi varken flyr eller övermättar oss utan hela tiden kan hålla en viss distans till det och aldrig förlora oss i diskussioner om det eller förlora oss i rent nonsens. Nonsens är i det här fallet allting som inte vittnar om andens aspekter, allt det som varken äger Vetandet (Gnosis) eller Kärleken (Med-levandet).

Vi måste kunna identifiera oss med både Gnosis och Medlevandet och om detta kan man tala mycket eftersom Vetandet och Kärleken tillsammans bildar det Högre Livet. Livet är oumbärligt för allt högre uppnående. Tänk igenom det och identifiera dig med det tills du själv blir Stigen i alla stadier. Då kan människosjälar börja förstå varandra oavsett vilka de är och var de står, för förståelsen är Vetandets och Kärlekens frukt.

©2010-2012 Henk och Mia Leene