Lära och förverkligande

21 Das Buch Henok (Enoks bok med kommentarer), Ercee, Haarlem

Centralt i katarernas lärosatser står Enduran. Vissa romerska katoliker har översatt det till självmord medan vetenskapen inte yttrar sig alls om detta begrepp eftersom den inte får ett grepp om det. Så mycket står ändå klart att det var katarernas orädsla inför döden som fick det att framstå som självmord när de hellre lät sig störtas i bålets flammor än att avsvärja sig sin tro. Men martyrskapet var ju förbehållet de romersk-katolskt kristna och kättare skulle inte tillerkännas detta privilegium.  Ändå var Enduran ingenting annat än en upprepning av de äldsta sollärorna inom vilka en konsekvent principiell livshållning var en förutsättning. Därav vedersakarnas hat för mot en sådan hållning kan man ingenting göra och då återstod till slut bara att förinta dem man förföljde.

En alltför mjuk tolkning av religionens kärnbudskap samt esoterikers, ockultisters och skengnostikers inkonsekventa leverne, medför den nackdelen, att det försvagar religiös förväntan och man kan börja ifrågasätta gnosticismens existensrätt för finns det egentligen något behov av den? Kan man tro att det skulle behöva finnas de som är genuina, ädla och visa, om ett sådant grundkrav kanske aldrig ställts av religionerna? Den stora åtskillnaden mellan lära och praktik har också blivit orsak till alltför stor materialism. Den ursprungliga re-ligionens sanningsälskan har dött ut och ersatts av en mer experimentell inriktning inom religion, ockultism och esoterik. På samma sätt som den inre och den yttre människan måste hålla nära samband måste också lära och praktik vara nära förbundna om man vill uppleva och utbreda sanningen. Sanningsenlighet behöver inte i och för sig innebära att man äger ett inre adelskap men betyder alltid en ärlig och mottagande öppenhet.

Inflytanden från vissa företeelser på handels- och kulturområdet, men framför allt från egenkärleken i sig, kan missleda en människa till förljugenhet i livs- och trosuppfattning. Detta är tämligen lätt att konstatera och därför säger många att de tycker att teori och praktik är svåra att kombinera. Tänk om ett sådant förhållningssätt skulle praktiseras på utbildningsområdet, så att man skulle säga ”Det ni lär er här behöver ni aldrig tillämpa i verkligheten, det skulle bli alldeles för jobbigt”. Så länge en uppfattning inte påverkar den allmänna livshållningen tar man den inte på allvar. Så var det inte med den ursprungliga gnostiska modellen. Där var det just den i praktiken bevisade bekännelsen som ledde till förföljelser och flammande kättarbål. En motståndare fruktar aldrig en teori, han fruktar förverkligade idéer som kan leda andra att följa efter.

Schismer inom en grupp är alltid en följd av teoretiskt uppfattade skillnader; så snart lära och genomförande bildar en enhet är alla schismer uteslutna. Alla grupperingar vi för närvarande ser omkring oss är mer eller mindre utflöden av romersk-katolska eller protestantiska tankemönster som i sin tur längre tillbaka varit föremål för teoretiska diskussioner och meningsskiljaktigheter i lärouppfattning. En verkligt kristen blir aldrig sin nästas, sin broders, motståndare, oavsett dennes religiösa inriktning på yttre plan. Att vara kristen var i början att vara gnostiker, esoteriker, det var ett genuint tillstånd som betydde att leva ur själens essens.

Mänsklig enighet förutsätter sant människovara och insikt i mysteriet människan. Det är inte så viktigt huruvida man ser Gud som en Kraft, en Källa, Skaparen eller motorn, bara man inte degraderar honom till människa. Okunnighet och osanning fick människan att börja tolka, allt under teoretiskt övervägande. Gnostikern tolkar också men enbart genom sina inre sinnesverktyg, sin själ och sitt mänskliga vara. Den som känner sig vara begåvad med de sju verkligheterna, varav själen är en21, kommer att känna igen Gud, Anden, genom dessa verkligheter. Att känna sig själv är att känna Gud och att känna naturen. ”Människa, känn dig själv” stod redan skrivet över ingången till templet i Delfis.

Enduran, översatt till självmord, finner man inte förrän från 1300-talet, en tid då bålen för katarerna redan för länge sedan brunnit ut. Antagligen följde inte de sista anhängarna Endurans väg i dess urgamla katariska betydelse från och med den tiden. De missuppfattade den kanske på samma sätt som man i våra dagar missuppfattar det den egentligen betyder, nämligen ”jagbortdöendets väg”. Framtida skildrare av vår tid kommer att skriva långa avhandlingar om hur människan under vår tid förgäves sökte komma undan egots begränsning och om hur detta hade föregåtts av att använda metoder som uppkommit strax efter gnosticismens tidevarv, så som klosterordnarnas självplågeri, abnormaliteter som inte funnits tidigare och man kommer kanske att tro att dessa yttringar måste ha varit tolkningar av den nämnda jagbortdöendets väg.

Sedan det direkta vetandets skatt, gnosis, gått förlorad, började man söka i helt fel riktning. Detta har pågått intill denna dag men kanske kan nynostalgisk längtan efter det förgångna leda till den verkliga gnosticismens återkomst, åtminstone hos smärre grupper som tröttnat på inre tomhet, nergång och, framför allt, på vanföreställningar och just katarernas sanningsnit, deras oförvägenhet och äkta framtoning har gjort intryck på många. Många vill vara gnostiker men bara en sympati för det gör dem inte till det. Andra skyltar med en gnostisk övertygelse men bevisar den på intet vis.

För att kunna bli gnostiker måste man i högsta grad både lära känna sig själv och erkänna sig själv. Detta gäller också om man vill vara vanligt kristen; endast den som är det i handling uppmärksammas och kan sprida läran, de övriga märks knappast ens en gång. Historien förtäljer endast om sådana som utfört någonting, alltså handlat på något vis, alla andra försvinner bara i mängden och får aldrig historiskt inflytande.

Gnosis har aldrig stängt in sig i strikta organisationer eller insnärjt sig i dogmer och lärosatser, därför kunde alla gnostiker så väl umgås med varandra. De hade förkastat alla kyrkliga ceremonier; barndop, nattvarden, bröllopet och liknande såg de som förytligade förrättningar. De har de anklagats för att ha levt i ”fri kärlek”, trots att de reglerade sina äktenskap på annat sätt, och att de hade ”otillåtna” kärleksförbindelser. Detta framstår som ingenting för nutiden men låg på sin tid gnostikerna länge i fatet.

Att bekänna Gnosis, menade gnostikerna, är en sak för dem som i sitt inre är fullvuxna. Vattnets dop var en förberedelse för det senare dopet i eld som var till för den verkliga bekännaren.  Den uppfattningen överensstämmer helt med mandéernas, den äldsta gnostiska sekt som fortfarande existerar. Ingenting får ske mot ifrågavarandes vilja. Med hjärta och själ måste han eller hon vara med i sitt görande. Därför var barndop fullständigt uteslutet.

Katarernas enkla ceremonier var strikt sobra. Consolamentum gavs endast dem som bad om det för att de ville bli parfaiter och det var till att verkligen befästa sin tro. Det kunde vara så bindande att det kunde bli avgörande för liv eller död under förföljelserna och från och med mottagandet av Consolamentum måste man hålla Gnosis första regel: lära och liv måste vara ett, annars måste man lämna parfaiternas skara. Självfallet gällde det endast sedan man gått igenom den tidigare omtalade prövotiden och det var alltid den enskilde som bestämde när den var slut.

Den gnostiska läran kunde aldrig bekännas genom yttre manifestation. Därför var alla gnostiska förrättningar så serena och därför vittnade de om en inre förbindelse med gnosis inför medbärarna av gnosis. Historiskt finns bara ett fåtal fall av parfaiter som förrådde sin övertygelse. Bland dem fanns Augustinus och en Ranier Sachonni som båda efter en tid började medverka till förföljelserna. Man har antagit att de först blivit uteslutna av sina exbröder.

Consolamentum betraktades som en livslång förbindelse och fastän historien bara förmäler några få gnostiska ceremonier är det säkert att den blivande parfaiten blev prövad på sina avlagda inre löften och inte bara på de yttre: att leva vegetariskt, inte svära eder, aldrig ljuga och ytterligare ett antal moraliska föreskrifter, utan framför allt förväntades att de verkligen ägde det inre vetande de skulle bära ut, att de i sina djupa besinningar verkligen hade funnit Gnosis. Därför blev alltid den nyblivne parfaiten anförtrodd en äldre. Han testades och undervisades. Det står helt klart att han redan på ansvarigt sätt skulle ha lämnat samhällsförpliktelserna helt då det vanliga livet innebär för många kompromisser, för mycket förställning och för många småbekymmer. Innan han gjorde det skulle han verkligen ha gått till botten med sig själv.

Man skall inte tro att vägen till parfaitskapet var ett lätt beslut och inte heller var det en grad man befordrades till som det kan vara i våra dagars skenesoteriska system och det löfte man avlade gav man inte till en person utan till sitt eget samvete och inför Anden.

Kataren visste att om man gav löften i samvetets närvaro och på uppmaning av sin intuition var Anden osynligt närvarande. I enlighet med det var de bindande för livet oavsett vilka omständigheter han kanske skulle möta och oavsett hur en medbroder eventuellt skulle kunna förhålla sig. En gång parfait, alltid parfait, var hans paroll. Han hade valt sin livsväg och tog fullständigt ansvar för sina gärningar. Han visste att om han tog sina löften med allvar skulle han aldrig kunna förråda för då kunde han inte lämna andens sfär.

Yttre ceremonier i samband med löftesgivande förrättas bara av okunnighet och i brist på sannskyldighet. En bestämd livsföring kan inte läggas på utifrån utan har alltid växt fram inifrån. För parfaiten var hans livshållning, hans principiella och oförvägna livshållning bara någonting helt normalt. Den väckte de troendes beundran och de svagas avund. Ofta beundrar man det man inte själv äger eller kan frambringa. Likasinnade förstår varandra, den svage kan beundra den starke men blir det avund uppstår hatet och ur hatet de gruvligaste förföljelser, lögner och illdåd.

- - - - - -

Det skulle vara att förverkliga en djupt känd dröm ifall upprättandet av en gnostisk gemenskap kunde förverkligas. I så fall måste det, för det första, finnas ”troende”, sådana som vet att Ljussonens återkomst måste vara utgångspunkten för det nya livet och som vet att själsförmågan är den rest som fortfarande finns av Ljussonen inom dem och är redo att gå ”larvens” väg: att känna igen och harmonisera sin egen natur. Sedan måste det bli några parfaiter, verkliga sådana, alltså inga moralpredikanter eller naturdyrkare utan de måste vara parfaiter som inifrån kan vittna om Gnosis om så bara fundamentalt.

Det skulle vara lättare att hitta troende, vilka kanske numera skulle kallas sympatisörer, än att få bekännare. Men ändå skulle ur sympatisörernas skara kunna vinnas sådana som kan gå hela vägen genom de beskrivna stadierna och verkligen bli parfaiter, inte bara teoretiker, för sådant finns det alldeles tillräckligt av och det får ingen verkan. Skillnaden mellan skengnostiker och verkliga gnostiker ligger i handlingen. Det ligger ingenting nytt i det men man måste ändå alltid tänka på att man inte utifrån kan prata eller tvinga fram ett handlingsliv. Ett sådant blir en naturlig följd så snart som kandidaten förstått lärosatserna och det innebär i det här fallet inte i första hand ett intellektuellt omfattande. Det är visserligen det vanligaste men det är den gnosis som ligger bakom gnosticismen som måste vinnas. Då har man egentligen upptäckt sin egen gnosis.

På vilket sätt? – På det enda möjliga sättet

Att uppfatta via själen och de inre sinnesverktygen: insikten och … samvetet som man också kan kalla urvetandet. Då växer gnosis fram och blir undan för undan alltmer aktiverad. Därigenom växer den ifrågavarande dels till sina yttre aspekter, dels till sina inre. Det sker genom att tillämpa de sju  Urdygderna. Det Goda Modet fattas honom inte, det visade katarerna alldeles särskilt, och när denna den första urdygden väckts, vaknar också de andra sex. Ett tecken på det är att man slutar fästa sig för mycket vid futiliteter och att skvaller och avundsjuka blir en mer och mer främmande. Då står en enda sak under hans ständiga uppmärksamhet: Gnosis i alla dess apekter, i alla dess färger och former.

En som måste tvinga sig till uppmärksamhet har bara ännu inte blivit en larv och framför allt ingen parfait, för i båda fallen skulle hans liv helt vila på Gnosis. En gnostisk gemenskap kan alltså vila på alla schatteringar av att vara gnosisbärare, där kan finnas larver, puppor och kanske till och med några enstaka ”ädla fjärilar”, det kan bara aldrig finnas ointresserade bland dem. Inte heller några okunniga men väl sådana som misslyckas. De som misslyckas kommer att resa sig igen om de verkligen älskar gnosis, för denna gnosis är ingen abstraktion utan i sanning närvarande i såväl larven som i puppan men strålande och tydlig utåt i fjärilen. Larven uppfattar inte det så direkt, den längtande människan har inte upptäckt vilken kärnan är som får henne att längta, men båda söker de en förening med Källan.

Hemlängtan efter Brunnen är dock hela tiden närvarande och denna längtan är den skira början som kan växa till strålande verklighet. Det är den verklighet som gnosisbäraren kan leva i, ja, han klarar sig inte längre utan att hela tiden uppleva Gnosis. Gnosis har blivit hans liv och livet hans gnosis. Han har då lämnat sitt gamla liv och gått in i Livet och i det är döden bara en övergående skugga. Då har det Goda Modet blivit en självklarhet som hjälper honom att komma över alla skuggor och därför överger han aldrig sin gnosis för så som Ljusets son var ett med sin Fader skall han också bli det. Denna verklighet skulle utan vidare kunna bli uppnås även i vår tid.

Vad är tiden annat än en chimär?

Vad är modernt annat än antikt?

Vad inom tiden är ”ute” och vad är ”inne”?

Människan avgör tidens inriktning. Så kan gnosisbärarna genom sitt närmande till den allra starkaste urkraften ”vända tiderna”. Sannerligen, ett enastående perspektiv!

Bäste läsare, detta skulle kunna bli ditt verk. Om du bara vill!

©2010-2012 Henk och Mia Leene