Katarismen

14 Shin, hebreisk bokstav som likt katarernas Pentakel (pentagram) enligt Kabbala representerar det Högre Samvetet

Nu när så mycket ur det förgångna åter väcker intresse får också katarerna, en kättersk sekt från 1000-talet och några hundra år framåt, förnyad uppmärksamhet. Mycket av det redan sagda handlar om dem. Mest aktiva var katarerna i Europa och då främst i Frankrike. Av de gamla gnostiska sekterna kan vi lära oss att inte mycket har ändrat sig i världen. Då och då skakas mänskligheten av revolutionära aktioner inom samhällsliv, politik och religion. Motivet är alltid detsamma: motstånd mot att ursprungliga idéer försvagats. De redan utnötta stigar massan vandrar tycks i stället för att leda till grönare ängder mest gå runt-runt och bara ibland bryter sig några enstaka loss och blir till ropande i massans öken.

Ordet katar kommer av grekiskans katharos som betyder ren. Renhet har i och för sig alltid varit en hörnpelare inom många riktningar men då oftast som en renhet som kan utmynna i en ängsligt övervakad kyskhet som kunde urarta i perversioner. Sådan renhetssträvan kunde också leda till de mest fanatiska företeelser, till exempel häxprocesserna. Likväl är renheten andlighetens grund och det kunde skrivas bok efter bok om den, alla med rätt olika innehåll, för var och en tolkar den efter sin insikt och sin medvetandenivå.

Skenhelighet leder till otaliga utläggningar om saken som sådan och, förutom en djupgående behandling av temat i sig, också till en arsenal av ursäkter för det ”orena” eftersom detta alltid börjar leva sitt eget liv. Dessutom har ”renhet” för många en något betänklig klang för det föreligger så många missförstånd kring det begreppet.

Katarerna definierade renhet som: den rena sanningen. Den uppriktiga enkelheten, den harmoniska naturligheten och den andliga kärleken. Allt pompöst såväl som allt egenintresse ansåg de vara orent i den mån det ställer sig mellan Gud och människa. Att kunna vinna ett ”rent hjärta” hade högsta prioritet. Vill man finna katarismen i nutiden kan man bara finna den hos enstaka.

Var och en som intresserar sig för spiritualitet upptäcker att det är svårt att undervisa om anden i en grupp. Det är också svårt att lära sig meditera i grupp och analogt med detta faktum är också renheten svår att uppnå genom gruppgemenskaper. Många i vår så spännande nutid är intresserade av katarismen och ett antal ockulta och esoteriska rörelser har tagit upp en del av katarläran men nästan alltid saknas utgångspunkten, det enkla: ”Gud är den högste, naturen återspeglar honom och människan är förmedlare mellan dem”. I människan återspeglas såväl Gud som naturen. Allt utanför detta är orenhet. Alla motnaturliga tankegångar, alla handlingar och känslor som varken är ur naturen eller ur Gud, ansåg de vara orenheter. Resonemanget är entydigt och rättframt. Det ger inget utrymme för spekulation eller till att dra in Gud eller Anden i alla möjliga dubiösa handlingar som i själva verket bara tjänar ett perverterat ego.

Katarismen är inget esoteriskt tankekrångel av sekteristisk natur utan snarare är den återvändandet till utgångspunkten och kunde stimulera till förnyelse i en tid då den kyrkliga hierarkin blivit till en väldig instans med tjänare som mer tjänade sig själva än Gud och ”andligt” mest ägnade sig åt spetsfundigheter. Ändå anslöt sig flera kyrkliga auktoriteter till katarismen och fortsatte med den inriktningen så länge de kunde. Detta motsvarade också katarernas grundinställning: att rena Kyrkan inifrån.

En sådan katarism är tillämpbar i alla tider. I grunden skulle den med lätthet kunna anpassas till nutidsmänniskan eftersom hon inte är så bunden av kyrkliga härskare och då en privatreligiös inställning numera är mycket mer accepterad. På samma gång har denna nya frihet har ibland gått till sådana överdrifter att den många gånger lett till förvirring och detta skapar ett behov av återställning. Naturen har sin egen uppfattning om renheten men människan bedömer den efter sin egen erfarenhet, sin egen insikt och sitt eget tillstånd. De flesta uppfattar också att många lägger an på en renhet till det yttre men inte alls är rena till sitt hjärta. Att bara skrubba av smutsen är inte att verkligen göra sig av med den som sådan. Många upptäcker en obetydlig förorening men inte en grövre. Dessutom är alla bedömningar individuella och så är det också med andlighet och meditation. Man kan förbjuda och ställa upp normer men verklig orenhet slinker då för det mesta undan. Enklaste vägen är att bara inte låta sig dras in i vad som helst, helt enkelt gå förbi sådant som inte att man inte har verklig polaritet med. Den ene håller en orenhet istånd, den andre en annan men båda hoppas de kunna gå katarernas stig.

Religionshistoriker vill gå på djupet i frågor om katarernas ursprung, om de var monoteister eller dualister och liknande systematiska frågeställningar. I själva verket kan man ganska snart bli varse verkligheten men detta syns vetenskapen alltför lätt. Katarerna hade en gemensam nämnare som höll dem samman och stärkte dem, särskilt i svåra tider. För massmänniskan bortfaller denna nämnare så snart ledaren går bort men för en katar skulle denna nämnare falla bort först om han skulle förlora sin innersta motivation. De vanliga kätterska sekternas, heresins, motivation var däremot i högre grad enbart reaktiv och deras reaktion mot religionens dekadens skedde mest på grundval av deras egen bristande personliga utveckling.

Religiösa grupper får en etikett som blir självalstrande även om den enskilde inte uppfattar att det borde vara så som etiketten föreskriver.  En kristen borde vara kristen och inte tillåta sig utvikningar och sekter med vackert klingande namn uppvisar samma brister; förytligande och formdyrkan. I en del rörelser visar sig tydligt ett uns av den katariska idén när de talar om själens återupprättande och befrielse och om treenheten ande, själ och kropp, men ofta stannar likheten vid det. En uppriktig ädel och saktmodig vanligt kristen uppvisar minst lika mycket av det katariska som de, även om hans teoretiska lärogrund inte är katarisk - lärosatser spelar ibland bara en mindre roll.

Katarismen är gnostisk, säger även vetenskapen. Gnosis betyder enligt Valentinus ”Hjärtats kunskap” och precis det anser även den nutida professor Gilles Quispel, som bland annat studerat Nag Hammadi texterna vetenskapligt. Man kan inte finna en hjärtats kunskap hos en grupp för den är en den enskildes ägodel och uttrycket för den kan skilja sig mellan dem som äger den. Zen skiljer sig från brahmanismen och den indiska buddhismen från den japanska men innebörden av begreppet ”Satori” framträder med samma styrka hos alla riktningar, även om de kan tyckas motstridiga.

Katarerna talade om Enduran och Consolamentum men dessa begrepp blev inte avslöjade för världen annat än under förföljelserna då de förråddes av vacklande troende. Trots att alltså en viss kännedom om dessa bruk har överförts till eftervärlden har nutida samfund som tillämpar dem nästan ingen kännedom alls om vad de verkligen innebar utan skyltar bara med namnen. Så som Satori inte kan beskrivas med ord kan Enduran och Consolamentum bara säga den som börjat närma sig dem någonting, de kan inte enkelt förklaras i allmänna ordalag.

En ceremoni är inte hemligheten själv och en ritual, uppläst av en okunnig, skiljer sig himmelsvitt från om den hålls av en invigd. Gärningar framställer inte själva hemligheten utan kraften i det som står bakom dem. Att efterlikna handling och form innebär inte att man får tillgång till den hemlighet som den bakom dem liggande kraftkällan utgör.

Det finns många som i vår tid försöker bli katarer. De sjunger de gamla visorna, de imiterar på något sätt upproriskt Enduran och Consolamentum. Det gör dem ändå inte till katarer och ännu mindre till pånyttfödda därför att deras utgångspunkt inte är den motivation som en intensiv längtan efter befrielse utgör.

Katarerna räknade med parfaiter och bonhommer eller fullkomliga. En del nutida esoteriker håller dessa för heliga enbart därför att de motsvarar drömmen om en ståndaktig och ädel livshållning. Inte desto mindre hade de vad man skulle kunna kalla ett svart-vitt tänkande, ett ja var ett ja och ett nej var ett nej och kompromisser var enbart för den yttre kretsen, de troende, som inte riktigt hade tagit  avsked från lögn och orenhet. Moderna organisationer skulle för en katar framstå som nästan bara kompromisser och undanflykter, deras läror som en blandning av rationalisering och undanflykt och en iögonfallande stor inriktning på att komma undan oangenäma konsekvenser. Men även för en samvetsgrann nutida sökare är det svårt att betrakta sådana organisationer som andliga. Gud kan komma att bli synonym med pengar, något som parfaiter och bonhommer inte alls använde sig av. Å andra sidan får vi inte ta ur räkningen att de var fullständigt beroende av gåvor från troende, ädlingar och anhängare i största allmänhet.

Som logisk följd ägde de själva ingenting, de var i högsta grad vandrande sökare på jorden och fann sin fristad där de blev välkomnade och bortdrivna där de mötte hat. Att leva utan pengar vore omöjligt i vår tid eftersom penningen genomsyrar hela systemet, såvida man inte vill ta avstånd från praktikst taget allting. Numera har detta ändrats så till sin motsats att guruer åker omkring i bilar som överträffar näringslivstopparnas och det uppfattas som helt normalt av deras anhängare. Armod betyder nu tillkortakommande och enkelhet outveckling. Samtidigt framträder alltmer ett inre armod allteftersom det massala trycket tilltar. I media kan man rekommendera ett enklare leverne för personer i vissa situationer men förutsätts bara behöva praktiseras av dem man ger rådet åt.

Vårt samhälle behärskas av normer som skapats av mäktiga instanser som drar fördelar av det och det sker även på det religiösa området så att man har börjat se lyx och överflöd som Guds välsignelser. Visheten avtar men man klär sig i dess urgamla symboler. Yttre prakt uppstår där inre försvunnit och det kan vara därför man i våra tider drömmer om bonhommerna, den andliga katarismens adel. En bonhomme – det betyder en god människa – var att hålla räkning med med sig själv och ha rena tankar och känslor som inte förledde till orenhet men man måste komma ihåg att en självförminskning som ett slags egenintresse, ett slags självförräderi, skulle han betrakta som orenhet. Det gällde allt annat än självutplåning.

Vad är inre adelskap?
Ja, vad är en god människa?

Ingen är god som inte skådat in i både det ondas och det godas öga.

”När jag vill det goda gör jag det onda”, säger Paulus som också bevisar detta genom sitt leverne. Men den som gör det Goda som står över det onda, inte är en motpol till det, utövar heller inget ont. Allt man gör utan egenintresse och med samvetets instämmande är gott, oavsett resultatet. Längre än så kan en människa inte gå för den godhetsnormen är ett med hennes djupaste väsen.

Katarismen var till sitt väsen: trohet gentemot samvetet, att inte söka förhandla varken med anden eller med samvetet; att i så hög grad vara i kontakt med sitt samvete att varje skymt av egenintresse skulle utlösa en inre varningssignal och skulle påverka Shin14. Men samvetet är individuellt och därmed också dess väg. Katarismen är ett individuellt besjälande, den är att helga sitt liv åt det och utveckla sin själ genom det.

Heliga är inga skrymtare, de är varken fega eller överdrivna. De är bara uppriktiga till sitt hjärta, ädla och samvetsgranna, alltid växande i vishet. Alla känner de mycket väl oheligheten, så som katarerna lärde känna det orena och de höjer sig över den. Ingen blir god som inte prövat det dåliga men den samvetsgranne förminskar det och leder det tillbaka till dess goda utgångspunkt tills det blir helt gott igen. Den andlige pilgrimmen förmår urskilja och ändra sin måttstock, först så den blir lik den som hans medpilgrimmer använder och senare så att den blir som de heligas, men alltid utan inflytande från tredje part. Huruvida katarismen var ”kättersk”, som kyrkan ansåg, ”en pestböld i den heliga kyrkans sköte”, kan endast bedömas av individer, aldrig av rörelser. I denna värld kallas de som motsätter sig de mäktigas normbildning för ”dåliga”. Den som motsätter sig lögner och förvanskningar av heliga värden måste räkna med motstånd, förtal och förfärande utrotningsförsök. Så var det inte bara förr utan även idag.

Den som känner sig missmodig av lögn och skenhelighet och allt möjligt annat han möter som stör hans samvete må tänka på det österländska ordspråket ”Elefanten går år sidan när han möter en svinjord” och inte förspilla sin kraft med att kämpa mot strömmen utan bara försöka hitta en väg undan den och sedan överväga vad han ändå skulle kunna göra med sin ringa förmåga. Han kan söka medvandrare och inte låta sig förtryckas av ensamheten och främlingsskapet på jorden. Stärka sig själv genom att levandegöra Idén tillsammans med andra och nära sig med Visheten.

Att bygga upp sin inre styrka betyder att hålla undan orenheten och sovra vad det gäller andlig och jordisk spis, att aldrig låta skenet bedra för det är så blodsugarna kommer in. Man märker inte dem förrän man redan blivit utmattad, håglös, modfälld och får börja om utifrån ett sådant läge.

De fullkomliga visade mod men det var varken ett övermod eller det helt förlorade hoppets mod men väl urskillningsförmågans och vad det gällde deras existens tänkte de ”Min död skulle inte hjälpa medmänniskan men mitt fortsatta liv kan vara henne till stöd”. Döda hjältar blir till drömgestalter, levande delar ut de andliga gåvorna. Många esoteriker eller ädelt strävande vill bli som bonhommerna och, nåväl, den möjligheten finns alldeles inför handen. Vi kan redan i nästa stund börja tänka och handla som de vise. Utnyttja varje sekund till att överväga visheten, låt inte tiden ticka iväg i orenhet, slöhet och underlåtenhet. Låt oss aldrig glömma att varje individ som bara är fundamentalt vis och tålmodig på kort tid kan bli en som är orubbligt principiell.

Den som känner historien kring borgen Montségur, det sista katarfästet, känner och vet allt det här. Att kunna vara stridbar utan vapen och våld, att kunna vara tolerant och tålmodig utan att förfalla till urskillningslöshet och försumlighet, det är Catharos, den renas, gåva. Den som uppriktigt söker Anden och inrättar sin väg efter den kan också bli en Catharos; först kanske bara en troende, sedan en som blir prövad och till sist en bonhomme, en i högsta bemärkelse god. Hur mycket har inte mänskligheten behov av bonhommer men ack, så litet den skulle uppskatta dem! Men de som hoppas och de som är ärliga längtar efter dem ty förblindelsens tid är förbi. Den tid då visheten kommer tillbaka lyser redan vid horisonten och Catharos kan glädja sig!

©2010-2012 Henk och Mia Leene