Jakob Böhme – en försynt mystiker

41 Paracelsus (1493-1541) schweizisk läkare, alkemist och mystiker med stort inflytande på senrenässansens anliga utveckling

”När ni så ber till Gud den helige,
tillbe honom då i den himmel som är inom er”

Jakob Böhme


Religionshistoriskt sett räknas inte Jakob Böhme till gnostikerna utan uppfattas som en ren lutheran. Ändå är hans ord tydligt gnostiska, framsprungna ur Hjärtats vetande. Ganska många som man inte officiellt uppfattar som gnostiker ägde Gnosis underbara värld inom sig och det är inte vetenskapen utan Anden som avgör vem som är vad. Man måste gå efter vad de säger och inte efter deras sociala bakgrund eller plats i religionshistorien. Man kan finna en gnostiker i den som predikar i en vanlig kyrka eller som håller anföranden i någon sekts tempel och detta inom alla religiösa sammanhang; inom invigda byggnader eller ute i det fria.

Gnostiker låter sig inte begränsas till vissa organisationer och bär inga gemensamma yttre kännetecken. Om gnostikern vaknar i en människa bryr han sig inte om i vilken situation han står. Han bara följer en bild som undan för undan växer fram inom honom. Så finns det hos alla raser och folk och i alla länder sådana som är rena gnostiker, var de än står, och de verkar såväl inom grupper som i avskildhet.

Jakob Böhme intar sin plats bland gnostikerna eftersom han talade det evighetsspråk som aldrig förlorar sin aktualitet. En del nutida rörelser skyltar med hans namn och utnyttjar det för att vinna bekräftelse men detta bara skadar hans eftermäle. Hans anda sällar sig till alla de andra vises och på det sätt som gör dem alla till en. Och ändå kan man fråga sig: ”Hur kan man förstå de vise om man inte lever i deras anda?” Hur kan vi som till det yttre är hängivna samma idé förstå varandra om vi inte lever ur samma anda och om inte den är ett med vårt liv och våra tankar? – Ord frambringar mångfald och motsäger varandra. Om deras mångfaldiga flöde inte kommer ur Enheten, om de inte är av samma ordning, indelar de sig i diverse olika enheter som alla börjar leva sitt eget liv.

Genom en divergerande mångfald av gudlösa verk har världen blivit översållad av sådana enheter, har idéer skapats som leder till förvillelse därför att de saknar den enda andan. ”Se därför, du blinde hedning, du förvrängare och fördärvare av Skriften, öppna vida dina ögon och skäms icke över din enfald. Ty Gud ligger dold i alltings mitt och är ännu enklare än du tror fastän du inte upptäcker honom!”  (Ur Timmar med Jakob Böhme)

Enkelheten är mångfaldens styrka för i den kristallklara enkelheten ligger mångfaldens hela makt. Att vara enkel betyder att kraftkoncentrera kraft, inte att vara enfaldig eller dum. En filosof upphör inte med sitt sökande innan han funnit tingens kärna och den är enkel. Att filosofera är att med hjälp av tester och försök vilja finna kärnan. Alla de vises ord är som ädelstenar och utgör milstolpar på deras väg mot kärnan. Den som följer dessa gnistrande ädelstenar kommer själva att finna kärnan men han måste själv hitta de så nödvändiga inspirerande ädelstenarna och sedan lägga ut dem igen åt andra som kommer efter honom. Men först lägger han dem i sitt hjärta där de får sprida sin glans innan han lägger tillbaka dem på den väg som leder till tingens kärna. Det känns aldrig för tungt att bära dessa ädelstenar i sitt hjärta. Inte heller blir han övermättad för han återger ju bara deras glans innan han lägger tillbaka dem. Han är ingen girig samlare för det är inte den verkliga sökaren, han är bara den hängivne finnaren av det som han kan levandegöra och omsätta genom sitt hjärta.

I själen hos det som är det allra minsta gudomligt, där ligger Gud, där ligger visheten och lyckan, där finns friden och den ärlighet som inte låter sig skämmas över. Enkelheten framspringer ur de stapplande orden, glänser i sanningen och finner sin glädje i ödmjukheten. Den vittnar om det Goda modet (Mars urdygd) och den skäms aldrig över sig själv. Den skolade teologen lär sig aldrig denna enkelhet under sina studier utan mer att sätta den åt sidan. Därför kan han bara återfinna den genom via Guds trefaldiga väg: Experiment, vetande och barmhärtighet. På den vägen arbetar Gud och varje vis har känt igen den vägen, oavsett i vilket sammanhang han befinner sig och det är därför man kan återfinna detta trefaldiga verk överallt.

Man har ibland förlöjligat Jakob Böhme för att han var lekman inom teologin och ”bara” en enkel skomakare.  Men Gnosis ser inte mycket till sin utkorades yrke, så länge det inte bryter ner hans själ. Gnosis kommer inte in genom hand och hjärna utan genom själ och hjärta och kan dessa hållas ”rena” kan Gnosis komma till uttryck genom dem. På sin höjd kan man ha svårt för att uttrycka Gnosis i ord men detta är mindre viktigt ifall orden kan överföra ett ljus. ”Hjärnan i huvudet har sitt ursprung i hjärtats kraft”, (Timmar med Böhme). Att hänföras av ett besjälande förlänar honom förmågan att på sitt sätt kunna frambära vittnesbördet. Besjälande är överlåtelsen i dess mest aktiva form där all egots rädsla och försagdhet faller bort och någonting av fullkomligheten tar honom i beslag, för från egot kommer föreställningen ”Jag vill avstå från det här för jag kan inte. Jag vill inte göra det jag inte kan!”

Genom Jakob Böhme och andra lekmannapredikanter har det bevisats att egots begränsningar kan falla bort så fort man börjar leva ur en annan sfär. Det är egot som föreställer sig att man inte kan och då kan man inte heller. Vår hjärna har sina begränsningar och arbetar ena stunden genom programmeringen ”jag kan allt” för att i nästa stund verka genom föreställningen ”jag kan ingenting”.

Om den går in under besjälandet börjar den helt och hållet arbeta driven av en ström från själens plan och börjar då arbeta med det som kan tas emot därifrån. Då erfar man lyckan och den djupa friden. För att komma fram till besjälandet fordras tre ting: ett visst initialt lidande, att vilja förnya sig och att välja. Uttryckt så kan man känna igen Buddha.

Lidandefasen är en luttringsfas, men gagnelig blir den först om den medför förnyelse. Ett slags självbestraffning för ingen förnyelse med sig, den bara skapar bara missnöje, självförakt eller självmedlidande. När man talar om de storas lidande var det alltid frågan om en process för att vinna erfarenheter. Det järn som tål högsta temperaturen är det som är det hårdaste, ett verkligt prov för att påvisa ett inre tillstånd. Den hårdhet vi här talar om är ingen hjärtlöshet eller liknande utan en uthållighet vid omsättningen av lidandet. ”Ni tror att jag lider” säger Jesus i det apokryfiska Johannesevangeliet, ”men ändå lider jag inte”. 

När man läser om den förföljde Jakob Böhmes liv och många andras också, förundras man över att de kunde stå ut med allt de fick gå igenom. Man kommer fram till att de kunde det därför att de höll sig till den enkla kärnan, en-heten med sin inre Gud, de höll sig ståndaktigt inom denna enhet och gick aldrig utanför den men kunde på samma gång kontinuerligt förnya sig till allt större styrka genom evighetshoppets besjälande. Vidare befann de sig aldrig inom ett hopp ”mot bättre vetande” utan bara inom det hopp som det andliga direktvetandet ger och som själsaspekten känner till men inte alltid jordaspekten. Det hopp som stiger ur själen blir då till den lysande Aurora (Hoppets sol som Böhme skrivit ett helt verk om) som lyser bakom lidandets berg, ett ljus i mörkret och en värme i kylan. Det är bara den kraft och det vetande som stiger upp ur detta hopp som kan få en människa att först och främst stå ut men sedan också omsätta till befrielse.

Att själv försöka framkalla ett lidande är att provocera gudomen, som att säga ”Titta hur jag lider, ge mig nu en belöning!” fastän man borde veta att den gudomliga verkan genomskådar skälet till allt vi gör. Det lidande som är till för ens luttring får man utan att anstränga sig men då säger många: ”Jag kan inte förstå varför den eller den, som är en så god människa, har fått gå igenom så många prövningar”. Många gånger kan det då också vara så för i sanning värdefulla personer som skulle kunna åstadkomma mycket, men man måste tänka på att det luttrande lidandet är till för de ”utvalda”, eller som Paracelsus41 säger: Lycklig är den som är värdig att bära korset!”

Ett sådant kors väljer man inte ut själv, det läggs på en. Ett sådant påläggande av korset sker efter valet, den tredje oundvikliga nödvändigheten på vägen till sann människotillblivelse. Korset kommer alltså inte före utan efter det att man träffat valet Rosornas korsvandring eller vägen till den djupa friden. Det är att ha valt det gnostiska tjänandet.

Prometheus hämtade Elden från Olympus, väl vetande att han därmed tog på sig Korsets lidande. Det är ett lidande som man inte lägger så stor vikt vid därför att man är fylld av Anden och inte ber man om det för att behaga Gud. Man går den väg som framträder genom besjälandet och vad den kan föra med sig det vet man redan men ändå kan man inte annat än gå den. Det är den oumbärliga nödvändigheten för att kunna bli ”människa” i högre bemärkelse. Då har man gjort det avgörande Valet men eftersom ”Gud och himmelen” redan finns inom oss blir lidandet inte i första hand ett lidande utan något som får oss att omvandla och återskapa.

Lidande i och för sig är emellertid inte alltid en stärkande luttring! Det kan mycket lätt skapas genom de många felaktiga val vi alla gör varenda dag och genom helt naturliga hinder men detta leder inte till förnyelse. Att göra det val som bland andra Jesus, Osiris, Orfeus, Pythagoras och Herakles gjorde är den konsekventa följden av en inre längtan. Så som varje människa som vill behålla sin naturliga jämvikt måste följa sin känslas fordringar, måste ljussonen följa sin själs uppmaning, utan att ändra på den. Överväg inte om det valet skulle vara angenämt för dig eller inte, för det skulle ta ifrån dig styrkan att kunna genomföra det ditt hjärta egentligen strävar efter.

Att överväga är att betänka, på sätt och vis att tänka efter och då liknar det Epimetheus, Prometheus broder, han som fick Pandoras förskräckande ask, vilken egentligen var avsedd för Prometheus. En Epimetheus, en som tänker efter, som namnet antyder, får Pandora och hennes ask på halsen för att han saknar Hoppet, han upptäcker det inte. Detta hopp är att tänka före som namnet Prometheus betyder. Epimetheus blir bunden till Pandora och hennes olycksaliga ask, utan minsta hopp, men Prometheus berörs inte utan arbetar sig fram till det hopp som ändå ligger där i askens botten.

Man hör ofta orden ”Om jag bara hade tänkt efter hade det här inte hänt mig”. Det är också många gånger sant men i det här fallet gäller det just att inte tänka efter utan träda inåt och finna Hoppet som visar upp sin sköna utsikt bakom horisonten, bortom det dagliga livet. På så sätt behåller man det goda modet och kan man övervinna den värld som är av tiden och kan man, även om man tycker sig vara obetydlig, med hjälp av det man funnit i anden, bli en av de vise. Då betyder det inte så mycket hur långt man kommit socialt eller vad man ligger på för utbildningsnivå. Det gäller då bara att kunna urskilja och bedöma genom själen och det går om man verkligen har en levande själ och ett rent hjärta och en blodskraft och en aura som besjälas av det Högre livet.

” … och så leder barnslig enkelhet till högsta vishet”, säger Jakob Böhme. Det är både sorgligt och lustigt att höra vuxna undra över i hur hög grad de fortfarande följer barnet inom sig. Egentligen finns ingen särskild ”barnets väg”. Den är bara att följa en lång väg som kan ge rika erfarenheter men utgår ur fantasin. Hela tiden tror barnet på den och på ett liknande sätt måste man vara som vuxen och detta i många olika sammanhang. Den underhåller hela tiden hoppet och känner inte, som vuxna gör, en massa hinder och skamkänslor och gör sig inga bekymmer om möjligheten att förverkliga visionen. På det sättet upplever barnet en verklighet. Vägen är enkel för den som har ett bildskapande hopp och den förmågan äger vi alla. H.P. Blavatsky säger i ”Tystnadens röst”: ”Vi är själva vägen.” Utan barn, ingen barnslig väg och utan själ, ingen själslig väg.

Varje barn har sin egen väg och varje ljusson sin liksom också varje Guds barn. Fråga dig därför aldrig hur långt du har kommit för i så fall går du inte den barnsliga vägen. Barnet frågar sig aldrig hur långt det har kommit på vägen utan ser den bara och följer den.

Prometheus och alla de vise såg sin väg och följde den. Att våga vara som ett barn är helt enkelt att återfinna enkelheten i sitt hjärta och i sin själ och avvisa de vuxnas nedlåtande skamkänslor och bortförklaringar. Barnet vill ofta inte heller ha överdrivet fina och krångliga presenter, det tycker om enkla saker därför att det ser gåvans ”själ”. Det är en förmåga som många vuxna tappat bort. Det är en bedrövlig vanföreställning att tro att andlighet måste uttryckas i salvelsefulla ord, invecklade termer och en mängd svårbegripliga lärosatser. Än värre blir det om man föreställer sig att det fordras bekräftelse genom att beträda grader och invigningar.

Bara en vis som blivit till ett barn kan le ömt när han kommit till den djupa friden av att ha funnit Andens enkelhet.

Gnosis är enkel men inte simpel
Gnosis är för rena hjärtan men inte för sjuka och bittra
Gnosis är för dem som kan be och som kan överlåta sitt hjärta
Gnosis är för den som verkligen lever och som genom sitt liv uppvisar den mogna bilden av barnaskapet hos Gud

Det är ett liv av att följa det goda modet som då återfört honom till sig själv och till Gud. Genom det goda modet blir världen övervunnen.

Dra dig till minnes, läsare, den tid du var barn och minns den glädjen, den stora lyckan och den djupa friden. Lyss i den andan till sfärernas sång som lyder: ”Kom åter, kom åter, son av mitt ljus, för tiden är fullbordad!” den sång som vår Fader/Moder hela tiden sjunger för oss.  Gud give att du kan förnimma den sången, nu och i kommande levnadsdagar.

©2010-2012 Henk och Mia Leene