Gnostiskt kätteri

17 Re-ligio, religion, kan uppfattas som ”återförena Gud och människa”

18 Johann Wolfgang von Goethe, 1749-1832, inspiratör till andliga rörelser men också en berömd världslig författare

19 Den franska tarotlekens Trollkarlen hette i den egyptiska Magikern, vilket ger en annan innebörd

Det är tack vare katarerna (härlett ur grekiskans kataros=ren) som ordet kättare kommit in i historien. Katarerna var en gnostisk sekt mest utbredd i Sydfrankrike där de nådde sin största utbredning under 1100-talet. Katarerna var arvtagare till de första århundradenas gnostiska grupperingar och de hade övertagit en stor del av sitt tankegods från dem. Deras ”kätteri” bestod enbart i att de ville återinföra den ursprungliga idén i religionen eftersom denna redan denna tid blivit till en formsak, beklädd med materiell lyx, övergrepp, överdådigt leverne men framförallt skenhelighet och spekulation. Därför drog sig de ledande katarerna undan från världen för att, efter en prövotid av några år, stärkta kunna återvända och börja påverka den allmänna världsliga tron som det var deras innerligaste önskan att påverka.

Efter Manis död, och med honom flera andra företrädare för gnosticismen, Marcio, Basilides, Paulus från Samosate, Bogomil bland andra, tycks gnosticismen så småningom ha koncentrerat sig till spridda grupper på Balkan, i Italien, Frankrike och längs Rhen. Deras uppfattning är väl känd:

    ”Själen är fånge i den mänskliga kroppen och måste befrias ur sin fångenskap och dess ursprungliga glans återställas. Lucifer är Kristuskraftens motståndare och håller materiens värld i sin hand.
    Genom hans gärningar blev den bibliska berättelsens träkors till ett vapen åt Satan och Kyrkan
    en hantlangare åt Lucifer”

Denna uppfattning var det enda motivet till den utveckling som av somliga kom att uppfattas som kätteri för den hade drivit sina utövare till motstånd mot den romersk-katolska överhetens dekadenta tjänare. De var övertygade om att Gnosis är den enda re-ligio17 som kan förena själ och ande, det ”enda nödvändiga” och det krävde varken intellektuell spekulation eller Roms tillåtelse, menade de, för Gnosis grundläggs i människans hjärta. Före grundandet av den romersk-katolska hierarkin fanns inga kättare, då fanns bara rent gnostiskt inriktade som till exempel druider och anhängare till de djupare sollärorna, ja, man kan nästan räkna alla budbärare från tiden före Kristus som gnostiker. Deras vittnesbörd är som en Gyllene Ariadnetråd som kan följas fram till katarer och de första alkemisterna.

Därefter avmattas glansen och går över i system och ceremoni. Efter inkvisitionen är den gnostiska idén knappt igenkännbar utan döljer sig i terminologier och har så förblivit intill vår tid då ett minne åter har väckts. Därför finns nu enskilda och smärre grupper som självständigt söker efter den Gyllene Tråden, drivna av den tidigare omnämnda nostalgin. Katarismen, ett epos av ädelt kätteri, ligger närmare bakåt i tiden än deras företrädare och därför finns mer material om dem än om de tidigare och det fångar numera mångas uppmärksamhet. Deras livsstil tilltalar dem som gått vilse i materien, deras mod och fasta beslutsamhet och deras fasta hållning gentemot inkvisitionen, stimulerar mångas fantasi och föreställningar.

När ett intresse för ett sådant legendariskt kätteri flammar upp förbinds det lätt med begrepp som hemlighetsmakreri och man tycker sig ana överdrifter. Missuppfattningar frodas och rörelser börjar sola sig i katarers och andra gnosisbärares nyuppstigna sol. Det förflutna idealiseras och upphöjs därför att människan vill se struktur och princip och det som är annorlunda. Hon har funnit nutidens glitter alltför bedrägligt och söker i stället det beständigas glans. De skickligaste och mest egensinnade rörelserna utnyttjar den inriktningen till att underhålla den med fantasier.

Katarerna, liksom övriga gnostiska kättare, reagerade mot den historiskt kända kristendomen. Detta är lätt att konstatera men de reagerade framför allt emot skenheligheten som sådan men ännu mer mot förrädiskhet och karaktärsbrister. Vad man minst av allt kunde anklaga dessa strömningars parfaiter för var otrohet mot sin övertygelse och föräderi mot det heliga. De kompromissade aldrig för att få behålla ställning och fördelar, på den punkten kan man kalla dem radikala. Radikala utan våld. De avskiljde gradvis ande från materia, spiritualitet från materiellt slaveri.

För detta fick de lida mycken smälek för fruktan för denna hållning väckte hat och skapade inkvisitionens ondskefulla metodik, för de romersk-katolskt kristna hade dessutom erfarenheter av manikéer och bogomiler i minnet. Förutom det hade de haft mitraskulten att kämpa med men till lycka för Kyrkan hade den gått under därför att den uteslutande riktat sig till män. Det hade den gjort som en reaktion mot att druiderna ännu tidigare hade gått under på grund av sin alltför ensidiga inriktning på att utbreda kraftfältet enbart genom prästinnor.

Katarismen var en blandning av tankegångar från flera äldre gnostiska rörelser. Den var kristen men ändå ”hednisk”. De betonade det specifikt gnostiska och höll sig strikt till det. Sannerligen ett kätteri som man måste räkna med! De band inte upp sina anhängare vid förpliktelser utan räknade med att kandidaten själv skulle underkasta sig en principiell livsföring. Ångestens gissel, skräcken för fördömelse och bannlysning, mildrade de med det kärleksband som framspringer ur en stark inre övertygelse. Parfaiterna visste att finna och framkalla den inspirationens eld som framställde utsädet. Denna inspiration hade inom den katolska hierarkin för länge sedan ersatts av fanatism.

Katarernas ”troende” (den stora yttre gruppen) hade full frihet att göra och låta det de ville. Deras inlevelse vilade till största delen på förtroende för parfaiterna, för Gnosis själv kunde de flesta av dem inte uppfatta, utan identifierade sig mest med kätteriets bakgrund, revolten mot kyrkans övermakt. Det fanns troende utspridda på många platser och de samlades när parfaiterna predikade eller utförde rituella bruk. Dessa ritualer liknade för övrigt till stor del kyrkans.

Än idag inspirerar den rebelliska aspekten hos gnostikerna mångas fantasi för många tror att Jesus Kristus var ett slags anarkist och föreställer sig gnostikerna som allmänt upproriska utan att tänka på vad ordet katar egentligen betyder. Det därur avledda ordet kättare uppfattar därför många som liktydigt med ”protest” och ”motsträvighet” och att det var en sådan hållning som hade lett till de svåra förföljelserna med allt hat och all ångest som blev följden. Det är verkligen ett under att de som läser nutida skildringar av katarismen kan komma fram till någonting alls som är sant!

Det finns också nutida grupper som tävlar om äran att vara mest katariska utan att märka att deras sammanblandning av pengar och andlighet, kompromisser och intriger är yttringar som är allt annat än katariska. Det finns inte längre några parfaiter bland dem och deras efterträdare är bara ganska fanatiska tjänare av en organisation som sådan och finner tillfredsställelse i att ständigt ”komma upp sig” inom organisationen men dessa ser sällan var Gnosis finns, den verkliga Gnosis ur vilken man kan framställa det oförgängliga utsädet. Klassiskt sett har man alltid vetat att denna gnosis alltid ligger inom individen och den som fann sig äga den begav sig in på parfaitens väg.

Ingenting skulle vara svårare än att försöka vara en parfait i vår tid. Under katartiden blev det bara en orubblig konsekvens av en insikt som tillika betyder en väg. De som ägde denna insikt men ändå inte ville gå vägen förblev ”troende” och det betydde också att de inte överallt togs riktigt på allvar, de bekände ju inte sin tro och det betydde att de inte riktigt ägde en Gnosis. Av troende kunde man förvänta sig vad som helst, alltifrån förräderi till den allra största hängivenhet. Därför kunde de inte anförtros allt för det kunde ha kostat liv. De förstahandsuppgifter om den katariska läran man ibland kan finna här och där kommer också mest från troende (den yttre gruppen) och därför skall man vara försiktig med sina slutsatser.

Disciplina Arcani var inget ålagt hemlighållande som gällde alla utan mer en överenskommelse mellan parfaiterna som mer än väl visste att menigheten idag kan ropa ”Hosianna” och i morgon ”Korsfäst honom”. Sådant har historien bevisat många gånger även långt före deras tid. Därför prisgav man inte sina bröder genom att meddela  djupare hemligheter åt alla.

Detta hemlighållande hade, som sagts, ingenting att göra med sådana saker som den fundamentala gnostiska insikten och liknande. Den kunde man finna överallt, från Hermes Trismegistos till Buddha och Zoroaster ja, faktiskt hos Kristus själv om inte den luciferiska elden så försvagat urkristendomen, som i början var helt gnostisk, att senare tiders troende nästan inte kunde finna någonting alls av de ursprungliga sanningarna i den form den rätt tidigt antog.

Teologin är en vetenskap som uppstått ur den urgamla idén att man måste vinna insikt (gnosis) för att kunna återfinna den ursprungliga mening som ofta döljs bakom en täckmantel. Men när det gäller att finna Gnosis gäller det mer ett igenkännande än en inlärning av fakta.  En nutida teologie eller filosofie studeranden måste gå igenom kätteriet och heresin historiskt och då kommer även de många absurditeterna upp. Man måste beundra hur vissa av dem med största urskiljningsförmåga förmår sovra bland de vansinnigheter som de måste ta del av. De ”känner igen” mer än ”lär in” och det andligt kätterska inom många av dem sätter sig spontant upp emot de beskrivningar de snart uppfattar som kyrklig propaganda. 

Bland esoteriker däremot kan förståelse och igenkännande många gånger, mot vad man kan tro, vara mindre representerad därför att de redan intalat sig att de är gnostiker och kan då inte uppfatta att deras egen grupp är lika kristalliserad och dogmatisk som någonsin kyrkorna som de så självsäkert avvisar. Stärkta av att sitt samfund anser de sig äga Gnosis och finner sig helt i att vara omgivna av grader, belöningar och, kanske till och med mer än en gång Kyrkan, av uteslutningar.

En gnostiker är inte i första hand en opportunist, inte bara en kättare. Han är, för att förbli vid ett enda nyckelord, katar – en som är ren. Renhet står för sannfärdighet och principer. Katarerna blandade aldrig ihop anden med pengar för anden är aldrig till salu. Att dra sig tillbaka till en katargemenskap betydde att avstå från ägande och fullständigt viga sig åt Gnosis, inte ens åt den egna gruppen som yttre gemenskap betraktad. Men förväxla inte katargemenskapen med de välkända klosterordnarna för katarerna var, mot vad man kan tro, inte avskilda från världen, tvärtom strävade perfekterna, efter sin invigningstid, efter ett liv mitt i världen. De drog sig bara undan Världsfurstens mest bindande yttringar. 

Våra dagars gnostiker finner allt det som dåtidens gnostiker frambringade enastående men bara inte deras allt–eller-intet attityd. Den är ur tiden, menar man, men varför skulle den vara det? Då säger man ju egentligen: ”Räkna ord men inte handlingar”. Visserligen måste man räkna med ”tiden” men likväl har alltsedan ljussönernas fall uppdraget hela tiden varit detsamma. Det har förts vidare genom ”troende” som dock, liksom deras förföljare, misstolkat och förvrängt de enkla ursanningarna och de är ju dessa som måste följas vare sig de passar nutiden eller ej. Om vi för mycket skulle tänja på dem, som många skenesoteriker gör, blir dessa sanningar snarast till en belastning.

”Ur ett och tre och ur tre och ett utbreder sig förvirring i stället för sanning”, säger häxan i Goethes18 Faust.  Ur Trollkarlen, första kortet i Tarotleken19, och tredje kortet, Kejsarinnan, utgår förvirring och lögner. Från dem som borde veta, ljussönerna och dem som besitter jorden, av dem som mottagit den högre Ideationen, har den allra största förvillelse gått ut. Lucifer som föll och den jordekvinna som Ljussönerna förenade sig med, har störtat natur och människa i kaos och man kan se Häxköket i Faust som i hög grad motsvarande legenden om Ljussönerna. 

Gnosis riktar sig inte till horisontellt tänkande utan till hjärtats tänkande, det betyder att Gnosis riktar sig till det sanna tänkandet, bygger inte upp absurditeter eller gör vilseledande skenmanövrar och angriper ingen, inte ens sina belackare. Gnostikern är inte rebellisk av avund eller svartsjuka, han är kättare av sanningskärlek. Han är rättfärdig och förhåller sig i enlighet med det och då får han inte frukta dem som står emot honom eller ens sina förföljare. Därför blir hans liv inte lätt. Visa oss en gnostiker som haft ett enkelt och bekvämt liv! När kyrkan talar om martyrskapet säger perfekten bara att lära och liv är ett. Så helar då den som är helig och så bevisar då den som är martyr att han inte dör för sin tro utan för Livet, så som han varje ögonblick av sitt liv alltid ökat andens ära. 

Ingen med andlig urskiljningsförmåga kan tro att det rykte talar sanning som säger att katarerna begick självmord för att undkomma ”denna världen”. Kataren älskade allt liv och såg livet som andens andning. Genom livets andning, Prânan, levde hans själ och det som är av Gud förstör man inte. En katar tog inte livet av ett djur och helst inte ens av en växt! De som svartmålar kättarna, de rena, med beskyllningar om fanatism känner helt enkelt inte Gnosis men de som befäster sina studier genom att verkligen vandra vägen från troende till att bli parfaiter och bonhommer kommer att möta Gnosis och erfara vad det betyder när vatten (själ) förenas med eld som i Betesdas damm.

©2010-2012 Henk och Mia Leene