Gnostisk moral

11 Antik grekisk mysteriekult kring staden Eleusis

12 Kort 1 i den hermetiska  eller memfiska tarotleken

En koptisk psalm vid Bêma högtiden

”Låt oss tillbedja Parakletens9 Ande!
Låt oss prisa Jesus vår Herre som sänt oss Sanningens Ande,
ty Han har kommit och skilt oss
från världens förvillelser;
Han har ställt en spegel inför oss och i den har vi skådat Alltet,
När den Helige Ande kom avslöjade Han för oss Sanningens Stig
Han lärde oss att det finns två naturer, Ljuset och Mörkret

Ljusets Konungarike känner fem mäktiga:
Fadern, Hans Tolv Eoner, Eonernas Eon10
Livets Anda och Ljusets Land
Den Store Anden rör sig i dem, Han föder dem med Ljuset

Mörkrets Konungarike består av fem byggningar:
Rök, eld, vind, vatten och mörker
I dessa flyter dess illvilja fram,
den fyller dem och stimulerar till motsättningar.
När de sålunda bekämpar varandra
vågar de lägga sin hand på Ljuset i tron att kunna segra,
ovetandes att de uppropar det åtrådda över sig själva”

Ur ”Texte zum Manichäismus” Alfred Adam/Berlin


Manikeismen blev spridd över nästan hela den gamla världen och bestod ända fram till 1200-talet. Historiker har förundrat sig över hur en så gruvligt förföljd sekt kunnat hävda sig under en så lång period, ungefär 1000 år. Gnostikerna själva, som aldrig konkurrerade med varandra, tillämpade en enda gemensam moral baserad på principen Renhet, Sanning och Kärlek, en paroll man också återfinner i apokryfiska uttalanden av Jesus Kristus. Man utgick ifrån att de som undviker oheligheten, i tanke, ord och gärning, inte heller kommer att bli styrda av den.

Naturen i sig är ren, den är neutral; den har i sig själv ingen bindning med det oheliga, men det oheliga lägger ändå beslag på dess instrument. Människan, begåvad med tankeförmågan, kan medvetet välja mellan det heliga och det oheliga, allteftersom det kommer till henne ur naturen eller uppstiger ur henne själv. Att vara andligt ren betyder alltid: att hålla hjärtat som en levande boning för Anden. Anden skyr det oheliga och lämnar de ställen där det finns.

Uttryck som ”Bevara ditt hjärta rent”, ”Porten till Livet” o dyl. härstammar ofta ur gnostiska källor där man tillskriver ”hjärtat” en särskild uppgift, förmågan att vara själens port, eller livets, lyckans och andens boning. Renhet är en neutralitet i ordets djupaste bemärkelse men inte alls fanatism, likgiltighet eller några föreskrifter som vad man skall äta för renheten är i sig själv en andlig diet. Det kan få yttre konsekvenser på dietens område men man kan inte förelägga hjärtat att vara rent utan det är så rent som tankarna är.

Och vad är då Sanning? Ändrar sig inte sanningen undan för undan varje gång man bestiger en höjd? Hur kan sanningen beskrivas för den som inte ser nästa bergstopp?

Sanningen består inte genom trons eller överhetens godtycke utan är fullständigt empirisk. Därför är den så olika för var och en, din sanning är kanske inte min, även om beröringspunkter finns. Sanningen är så enormt stor, så fylld av nyanser och färgskiftningar att man aldrig kan skåda den i sin helhet. Man får vara glad om den bara liksom överskuggar själen med sin dyrbara mantel. Sanningen kan äga en människa så som Gnosis kan äga henne. Detta kan den människan inte frambringa ur sig själv, ur sitt ego! Därför kan den vise utan ansträngning förbli ödmjuk och beskedlig. Hon upplever sanningens storhet och den gör henne själaglad men får henne aldrig att förhäva sig.

Sanningen är hård som en ädelsten, skarp som en kniv, mjuk som det kärleksfulla hjärtat och fördragsam som visheten. Inte för intet säger man om katarerna att de var hårda och konsekventa mot sig själva men fördragsamma och tillgivna mot sina sympatisörer och dem som trodde på dem. De visste att man inte kan förelägga medmänniskan sin egen lag. Vem fördömer det instrument som lagen måste hantera och vars ok den måste bära?

Människan skiljer sig från individ till individ medan massan är som ett oskäligt djur som ännu inte upptäckt sin individuella ande. Varje gnosissökare har frigjort sig från det massala och beträtt den väg på vilken han kommer att möta sin individuella ande, sitt hjärtas ande. Hans själ leder honom dit.

En gnostikers moral – och få är verkliga gnostiker – går helt enkelt ut på att se i svart-vitt när det gäller honom själv men hela skalan av schatteringar när det gäller andra. Kompromisslös gentemot sig själv men välvillig i förhållande till medmänniskan.

Man kan i början möjligen uppfatta honom som fanatisk men allteftersom man upptäcker att han aldrig överför sina fordringar på sig själv till att även omfatta andra, börjar man inse att han bara konsekvent följer sina egna tankegångar. Denna principiella hållning har att göra med kärlekens andra sida, den som den obevandrade inte riktigt känner till: den att kärleken egentligen är kompromisslös, att den är en allt eller intet företeelse. Detta har inte alla upptäckt och det finns mycket mer att säga om det.

Världen är full av kompromisser och på kompromisser är även världsreligionerna grundade, annars skulle de bli alltför svåra att utövas allmänt. Samma förhållande gäller inom esoteriken. Organiserad esoterik måste tillämpa kompromisser för att kunna bestå. Så snart man underordnar sig andligen och rättar in sig i en religiös organisation förlorar man ”hjärtats ande” för den kan aldrig underordna sig andras mönster. Man kan växa tillsammans men sann tillväxt sker alltid i frihet. Man kan godta varandras normer, detta är bara ett slags medmänsklighet, man kan utbyta tankar och framför allt lyssna på varandra, för det är ett mönster naturen nedlagt i oss och som medför harmoni och genom att lyssna och ta upp växer man.

Genom att utstråla och ge befrämjar man blomstring och fruktsättning. Kärleken växer med människan och blir fullvuxen genom henne, blir vetande, vaksam och igenkännande. Den som mognat kan fördra och vara fördragsam, den som förblir icke vuxen hävdar sig med aggressivitet. Alla gnostiker har ägt förmågan att vara toleranta och tystlåtna, att ha tålamod med och förståelse för sina aggressiva belackare och ser att dessa egentligen lever i slaveri. Den som är fri i tanke och känsla och befäst detta inom sig själva känner ingen aggressivitet eller ofördragsamhet. Han har upptäckt den andliga universalitetens storhet och ser omkring sig bara sådana som antingen är ”fallna” eller är de kämpande vänner till Ljuset och detta utan avseende på var de bor, vad man kallar dem eller vilken grad av insikt de uppvisar.

Gnosis anda irriterar dem som vill upprätthålla sin fångenskap men tilltalar dem också och ger dem en nyckel som de till slut själva måste börja hantera. Kärleken sår en fullvärdig sådd men frågar inte efter resultatet. Den räknar inte skördearbetarna för den vet att de är få, den förväntar sig ingenting på kort sikt. Därför är den sträng mot dem den älskar för dessa måste vara starka genom att de är så få. Historien lär oss det, gång på gång.

Såningsmännen grundar ingen kyrka och ingen lära eller dogmatik, de sår bara gnosis. Denna Gnosis är odödlig som dess historia bevisar. Namnen växlar och etiketter trillar av men dess låga förs hela tiden vidare. Ingen har kunnat behålla den för sig själv för att låta värma upp några särskilt utvalda, de har bara rikligen sått ut och om en del av sådden skulle hamna på stenig mark, vad är då vinden till för annat än att blåsa den mot fruktbar jord? Är inte just vinden en av den första människans fem biträden? Och ofta händer det att även den steniga marken kan låta en del av sådden spira upp så att den ändå kan räknas. Den som vittnar om Gnosis sår där det finns mark och låter assistenterna göra resten: luften och jorden, vinden-etern, vattnet och elden och alla dessa element finns inom människan. Måhända är ett av dessa element särskilt öppet och kan inspirera de andra.

Den gnostiska moralen är att vara strängt iakttagande så länge det gäller en själv men fördragsam och förlåtande mot andra. I en värld som var så genomträngd av de gnostiska idéerna som den under de första århundradena av vår tideräkning var det inte förvånande att gnostiska strömningar manifesterade sig överallt. Vid den tiden bar de, särskilt i Europa, kristendomens dräkt och varför skulle de inte göra det? Så till exempel välkomnade druiderna de första kristna med den värme som gnostiker visar när de känner igen varandra för båda strömningarna öste ju ur samma källa.

Förutom manikéerna fanns paulicianerna i Armenien och deras läror var, religionshistoriskt sett, någonting mellan Zoroaster och Kristus. Från Armenien begav de sig till Balkan och mötte där bogomilerna i de sydslaviska länderna. Bogomilerna har länge omgetts av mystik och det är också fallet vad det gäller många andra gnostiska grupperingar och många syns ha efterföljare även i vår tid såsom katarer, alkemister, rosenkorsare och zoroasteranhängare m.fl. som, i de flesta fall tagit upp läror de funnit i historien.

Ändå tycks den klassiska gnosticismens tid vara förbi. Så som skedde med kristendomen har man förklarat den i skrifter och upprättat en dogmatik med en yttre struktur som grund. Men nu har demaskeringens tid brutit in, en tid då man upptäcker stenar och skrifter och gör genomlysande undersökningar och då återkommer Gnosis i mångas minne, men förhoppningsvis inte som dogmatiska sekter eller som ”de skriftlärdes” läror utan som ett flammande torn, en fackla av enskilda ljussöner som noggrant iakttar sig själva men som är fördragsamma mot andra. Dock finns det en sak de inte kan fördra: att gnosis förminskas och populariseras, att det heliga och det andliga försvagas.

All dogmatik, all begränsning av tankefriheten är som att skända ”jungfrun” som trubadurerna kallade sin gnosis. Jungfrun hålls fången av sin lagvigde make, det betyder av kyrkan, dogmerna eller organisationen men hon finner behag i sin själ, sin följeslagare och sin inre människa. Är inte gnostikernas ord som det Gnosis vingsus ljussönerna känner igen som Kallelsen av Höjden?

Paulicianerna kände i bogomilerna gtenast igen gnosisbärarnas grundval: Renhet i livsföring, Enheten Människa-natur, den Universella Andens frihet och den Levande Sanning som ledde dem över dalar och höjder och den Kärlek som fördrar allt utom sin älskares otrohet. Rent historiskt känner man mest till bogomilerna genom deras motståndares uttalanden men deras kvarlämnade symbolik är lika dan som manikéernas, persernas och delar av de gamla egyptiernas. Deras legender må vara aldrig så fördolda, ändå finns i dem tydligt invävda urlegenden om den fallna gudssonen och den första människan, Adamas-Hevah, den som var två i en.

Också de utgick ifrån att det finns en ursprunglig andlig värld där Gud regerar som en treenighet i Fader, Moder och Son. Han är den kinesiska vishetens Tai Chi, Anden, och Ch´i är hans andning. Satan är hans son som motsatte sig honom i högmod. Han skapade den yttre världen i vilken också Ch´i eller den Helige ande ligger förborgad men även i Satan finns Guds kraft som låter den yttre världen falla när han en gång återvänder till Fadern-Modern. Endast den inre världen känner Ch´i eller Anden, för den yttre världen är bunden till tiden liksom också själens fångenskap och verkan av Satans fall. Den som tillber de yttre tingen negerar och förråder den inre Ch´i, Guds andning, anden.

Det inre framträder genom det yttre, om det senare inte bortfallit för att det yttre dött. Detta är en universell idé som finns i hela världen. Hos bogomilerna finner man, liksom hos mandéerna, ett dop i vatten och ett dop i eld. Dopet i vatten stadfäste ren livshållning. Man måste bli klar som en porlande bäck och när man nått detta tillstånd döptes man i det levande vattnet och sedan kunde Eldens dop följa och detta dop kallade bogomilerna Dopet i Ande.

Berättelser om det här är ovanliga att finna men man vet att en lång förberedelsetid eller invigning föregick det men om denna förberedelse finns överhuvudtaget inga berättelser, liksom det inte finns några beskrivningar av de större mysterierna som exempelvis de eleusiska11, utan bara av de mindre mysterierna. Man talar inte om steget mellan larv och puppa men väl om den sanning som förändras allteftersom våra sinnesorgan och vårt inre tillstånd förändras hos oss som ännu är ofullgångna. Inte heller får vi veta i vilken utsträckning våra inre sinnen följer våra yttre, hur vi ser, hör, prövar, genomlider, andas, känner och betänker sanningen. I vilken grad lyckas vi utbilda dessa inre gåvor, sammanväva dem till en puppa som skall bli en parfait och senare en bonhomme, en av Gnosis stora?

Bogomilernas ledare Nicetas reste en dag till Frankrike för att där samla katarernas spridda skaror till en stabil kärna för att kunna motstå inkvisitionens övermakt. Enighet är makt också i Andens värld för även om den yttre formen förintas består den inre enheten för en sådan enhet har tänt Gnosis fackla.

Man behöver bara vara fri, modig och ren och våga vara principiell för att bli en sådan gnostisk magiker12 i enhet med dem som genom hela världshistorien tecknat den oförstörbara Gnosis i flammande bokstäver på en himmel som bryter ut i den gudomliga nådens sju färger.

©2010-2012 Henk och Mia Leene