Evangeliet om Pistis Sophia

37 Henk Leene har skrivit ett mycket stort antal artiklar om det gnostiska evangeliet Pistis Sophia, skrivet av Valentinus på 200-talet, i sin tidskrift Prometeus samt boken Astrosofische Beschouwingen over het Evangelie van de Pistis Sophia,Éditions (Astrosofiska betraktelser om Evengeliet om Pistis Sophia),  Édition RC, Oze, Frankrike

38 Enligt gnostikerna kan man räkna med tre mänskliga tillstånd: det hyliska metrieinriktade, det psykiska psykiskt-själiska mer ”skådande” samt det pneumatiska tillståndet, det tillstånd då man direkt kan andas i Gnosis fält

39 Shin, hebreisk bokstav, motsvarar Dåren men också det högre samvetet. Betyder bokstavligen tandrot.

40 Ibid De zeven Oerzonden (De sju Ursynderna), Ercee, Haarlem

”Den sanna himmelen där Gud bor finns överallt, på alla platser, till och med mitt på jorden.
Den omfattar också Helvetet, där djävlarna bor. Utanför Gud finns ingenting.
Ty där han var före världens skapelse där är han än som i sig själv och själv är han alla väsens väsende.
Allting har kommit till genom honom och vittnar om honom
Han heter därför Gud för han allena är det goda, hjärtat eller det bästa,
nämligen det ljus och den kraft varur naturen framkommer”

Sålunda är det tre ting som strider mot varandra:
för det första: sinnets högmod, elakhet och ondska
för det andra: det ur hennes eviga ursprung födda heliga, ståndaktiga och saktmodiga, och,
för det tredje: det förgängliga, det låga och bestialiska som framstigit ur stjärnorna och elementen.

Därför säger jag att ett djur är bättre än en människa som hänger sig åt helvetets avgud, för djuret ansvarar inte inför en evig själ”

Ur Timmar med Jacob Böhme

”Jag skall lova dig med de hymner jag sjungit i Höjden och med dem jag sjungit i Kaos”

Pistis Sophia, Femte botesången


En av de mest gripande och djupsinniga skrifter om gnosticismen som finns är berättelsen om Pistis Sophia37, ett evangelium nedtecknat av Valentinus, förmodligen på 200-talet. Historiker är inte överens om huruvida det är författat av Valentinus eller om han till stor del bara återger en mängd gnostiska läror från allehanda sekter: nikolaiter, orfeiter, valentianer, kainiter och syriska setianer. Tydlig är den egyptiska framtoningen. Den egyptiska gnosis härstammar från Atlantis och har tydligast framställts och sammanfattats av Hermes Trismegistos men alla gnostiker har alltid satt något av sin egen prägel på sina verk. Att Pistis Sophia blivit en så kraftfull skrift är att varje fallen ljusson känner igen framställningen om hur Sophia dyker ner i Kaos och vad hon där måste genomgå. Varje verklig sökare blir därför berörd av hennes botesånger.

Som framgår av det ovan citerade utgår hon från en tro på Ljusens Ljus. Bönen, den fullständiga överlåtelsen till Ljuset, är förutsättningen för att hon skall kunna bli ledd igenom de Tolv eonernas fält utan att deras negativa avigsidor i alltför hög grad skall stjäla hennes ljuskraft. Liksom vi andra vandrar hon omväxlande i förtvivlan och djupaste glädje. Detta är en följd av den lagbundna växlingen mellan Yin och Yang som hon försöker neutralisera genom att inrikta sig på Ljusens Ljus. Det Sophia framför allt vill lära oss är tro och hopp, att aldrig tvivla på Ljusens Ljus för ur det är vi komna.

De vilseledande krafter som vill hindra oss kommer i första hand från Eonen med Lejonhuvudet och dess drabanter. Dessa hindrande krafter finns såväl i kosmos som inom själva. Om man inte är rädd för sig själv fruktar man inte heller de krafter som finns utom en. Pistis Sophias största misstag var ”att hon föredrog Kraften med lejonansiktet framför den Trettonde eonen”. Hon är djupt besviken på och överraskad över sig själv och börjar därför ringakta sig själv. ”… och därför att hon föredrog att dala ner i Kaos i stället för att stanna kvar inom den Trettonde eonen, Rättfärdighetens boning, det Högre Livsfältet, ville Kaos illvilligt avleda henne så att det tillslut skulle kunna förtära hela hennes ljuskraft … ” (Elfte botesången)

Här finner vi det dilemma så många står inför, frågan om varför vi föll, varför vi sjönk ner? Och vilken förklaring har Pistis Sophia? – Hon säger i all enkelhet: ”Jag föredrog att sjunka ner i stället för att bli kvar inom den Trettonde eonen”. Det vi kan sluta av det är att det alltså var frågan om ett eget beslut, en önskan, ja, till och med en längtan. Hjärtats längtan leder oss dit vi vill, kroppsligen som andligen. Mot hjärtats längtan finns inget försvar för hos det finns vår motoriska livskraft. Skulle man avskärma hjärtat skulle all livsenergi försvinna, rytmen mellan glädje och smärta, kärlek och hat och mellan alla motsatser. Finns det en önskan ”att sjunka ner i kaos” i våra hjärtan då skänker vi detta förr eller senare gehör. Det är enda sättet att motsvara denna längtans kraft.

Hjärtat är nära förbundet med själen. Det var själen som inspirerade hjärtat att sjunka ner för själen hade inte blivit hållbart gudomlig. Den var inte Skaparen, den blev skapad. I den fanns alla Skaparens olika aspekter, sålunda även tvåenhetens och motsatsernas signatur. Inom Tai Chi ligger Ch´i och där finns både Yin och Yang. Ch´i är lik själen och ur Ch´i framträder både Demon och Deus. Så snart som de återvänder till Tai Chi, alltså om Demon återförs till Deus, tar de åter upp Yin och Yang som harmonisk enhet och blir de till ett Ch´i som äger kunskapen om Tai Chi. Så blir den som återvänt mer vetande och mer beständig än den som hela tiden stannat kvar hos den Trettonde eonen.

Guds väg är trefaldig: Experimentet, Visheten och Barmhärtigheten. Den visar sig överallt och känns igen på alla nivåer. På jorden utförs experimentet annorlunda än i de eteriska områdena och det första experimentet var ”att sjunka ner i Kaos”. Experimentet ville åstadkomma att först sjunka ner och sedan stiga upp. Som djupaste orsak ligger en själslängtan, både en gudomlig och en demonisk.

Nyfikenhet kan ha en demoniskt förkrossande såväl som en välgörande och förlossande verkan. När experimentet är över suckar den som utfört det: ”Nu har jag lärt mig någonting och fått en erfarenhet jag inte skulle vilja vara utan”. Ungefär så säger också Sophia tillslut. Hon hade fått lära känna det falska ljuset och nådde därför visheten och började förstå nåden och barmhärtigheten. Därförinnan visste hon inte att hon hade behov av Ljusens ljus. Endast en själ i nöd kan uttrycka: ”O, Ljus, bevara min kraft mot orättfärdighet och ogudaktiga läppars ljud, mot fällor av argan list! I mitt trångmål ropade jag till dig, o, Ljusens ljus, och du har hört mig!” I sanning ett nödrop från en fallen ljusson!

Hjärtat kan svämma över av själserfarenheter, av själens nöd och pina, det kan känna sig avsnärjt från Ljusens ljus och erfar därför mörker, ensamhet och övergivenhet. Den som inte låter detta rop stiga ur sitt hjärta känner antingen ingen visshet beträffande Ljusens ljus eller håller på att förlora den. Man har då nått det tillstånd som Sophia fruktade allra mest: ”… mitt ljus förtärs”. När ens ljus förtärs har man blivit utsugen. En demonisk själ är istånd till att suga ut en annan själ och faktiskt kan varje själ ha någonting demoniskt i sig. En demon när sig med ljus, det är hans livskraft och Deus skänker honom det eftersom han öser sin kraft direkt ur skaparfältet.

En människa kan känna sig försvagad av en viss situation, ett samtal eller bara genom att umgås med vissa personer. Vid ett ”givande” förhåller det sig litet annorlunda för i det fyller man på samtidigt som man ger ut.  Kraftlöshet medför att man kommer in i det hyliska38 tillståndet och Sophia säger: ”En av dessa har jag varit!” och i den tidigare omtalade Pärlans sång kan vi läsa ”… deras klädnad bar jag, deras föda åt jag och en av dem var jag …”. I detta läge måste det ingripas. Den stund människan känner att ”hon håller på att bli en av dem” suckar hennes själ och bereder henne smärta och Shin39 börjar hemsöka henne.

I många botesånger hör man hur Pistis Sophia berörs av just Shin och leds till botesånger ur Kaos, dess höjder och dalar. De som sjungs på höjderna är som sig bör fyllda av Gott mod, de som stiger ur dalarna är fyllda av ånger, vilja till överlåtelse och vädjande om räddning. När hon vandrar på höjderna sjunger hon Ljusens ljus sitt lov och vittnar om tacksamhet och trohet, och ur dalsänkorna ljuder längtansfyllda sånger som väcker medlidande. Alla botesångerna uttrycker både Demon och Deus, den fallna (Sophia) såväl som den bestående (Pistis). Tolv gånger sjunger hon sina sånger och de tolv himlademonerna visar sina janusansikten. Deras ansikten är av begynnelsen som Janus, yin-yangverkan inom Kaos. Sin bön kan hon endast frambära på sitt eget språk så länge hon förblir begränsad till det.

Man kan prisa Gud varje dag och varje dag kan man också ropa till honom om hjälp och samtidigt nästan klandra honom. Men att kunna lova Gud i alla situationer det är den vise Saturnus urdygd, den omvände Saturnus som är bly omvandlat till guld. Det är bönen från en återvändande ljusson som blivit vis av sitt experimenterande och den ljuder som en sång som stiger upp ur hans hjärta. Att läsa i Pistis Sophias botesånger är som att läsa och se sig själv, att förödmjuka sig och att fröjda sig som hon. Alldeles särskilt är det att kunna höja sig till Ljusens ljus, till ljussonens unika bön: ”O, Ljus, på vilket jag trott sedan allra första början, hör min ånger! Rädda mig för onda tankar har tagit mig i beslag! ...

O, Ljusens ljus förlös mig!”. Men det gäller handling, inte tankar och vem av oss höjer upp en bön när vi känner att ”onda tankar” väller upp, tankar från de sju ursynderna40 som i sig själva är demoniska?

Alltför länge har vi lekt med deras vibration och kraft och de har blivit till bilder som omger oss. De har blivit drabanter åt Kraften med Lejonhuvudet och vi känner oss till sist trängda och begränsade av det för vi känner vattnet stiga oss upp till halsen. Ljuset falnar och vi får skatta oss lyckliga om vi ens är istånd att be: ”O, Ljus, rädda mig ur detta träsk!”, för oförmåga att be är själva verkan av detta sugande träsk, Ljuset slocknar där. Där känner man ingen botten och vi känner oss bara tomma och utan tro, utan utsikter och framför allt utan hopp. Då har man blivit en av de många som motstår Gudomen. Stundom utan ord, stundom med stor emfas, men alltid motsträvigt tärande på den egna energin och den egna kraften.

Då kan i sista stund det sammanbrott komma, som också blir ett genombrott: vårt högmod släpper och genomskådas, det som vi tolkat som ödmjuk andlighet. Då bryts kedjandet vid träsket och vid eonernas avigsidor, vid vår demoniska själsaspekt och i ett enda ögonblick omvandlas Demon till Deus genom själens anrop: ”O, Ljusens ljus, rädda mig från att gå under i detta träsk!”

Redan genom att inse att man befinner sig på en sumpmark är ett stort steg mot självöverlåtelsen taget. Om man inte längre skulle inse det vore det ett tecken på att själen skulle ha förlorat sin urskillningsförmåga. Att ”ha blivit ett med dem” är mycket smärtsamt för själen att upptäcka för ljussonen tillhör i princip en helt annan kategori som kan antydas som ”den nya rasen” eller liknande. Han känner sig visserligen ha börjat gå upp i någonting helt annat men det vore ett återfall i det gamla vanliga om han skulle kalla sig utvald eller bli övermodig. Den som handlar efter sitt inre tillstånd är uppriktigare och därigenom dygdigare än den som ohelig klär sig i de heligas dräkt. Den senare ropar efter en förespråkare hos Gud och vill ta mästares och adepters hjälp att ta bort eller sudda ut hans sken. Pistis Sophia vände sig direkt till Ljuset!

Hennes inre ljus tog sig till hennes ursprungs höjder och blev sin egen förespråkare. Hon hade känt ångern och visat det Goda modets kännetecken. Den som söker en förespråkare äger inte det Goda modet utan är rädd för att hans lånade kläder när som helst skulle kunna ryckas ifrån honom. Det är därför han traktar efter en mästares klädnad. Men Ångerns bön uppstigen från den i kaos sjunkna ljussonen måste stiga upp ur hans eget väsen, inte en mästares. Hans bön kan endast frambäras i uppriktighet och aldrig i skenhelighet. Därför känner den uppriktige ljussonen med sin vemodigt längtande själ så väl igen Pistis Sophias botesånger att han själv skulle kunna skriva dem med sitt hjärteblod.

Experimentet inbringade för det första: ånger, ödmjukhet och självöverlåtelse. Det är särskilt med överlåtelsen den nutida intellektuellt övermättade människan har att kämpa om hon till slut vill uppnå tillståndet: ”Jag är ingenting men jag har dig, Ljusens ljus, för från dig har jag utgått och på dig har jag trott ända från början.” Man kan gå ut med den övertygelsen överallt men den måste för att verka förbli personlig och komma från ett frigjort hjärta, en fri själ och genom fri vilja.

Ett förbittrat och olyckligt hjärta slår tillbaka mot lever och njurar. För mycket självanklagande men även för stort självmedlidande och allmän otillfredsställelse med sig själv förbittrar hjärtat och tillsluter levern för etern, hindrar livskraften och gör njurarna tröga. Hjärta, lever och njurar som Yin Yang-femhörningens översta triangel sörjer för människans organiska tillstånd och står i nära förbindelse med eter, ande och mod. Med rätta säger den kinesiska filosofin att levern är eterns inträdesport, hjärtat själens språkrör och njurarna ångestens och viljans boning. Detta är en mycket gammal förborgad kunskap som kan sägas vara en fortsättning av devisen ”som i det inre, så i det yttre”, med andra ord det hermetiska ”som ovan, så nedan”.

Den som inte längre kan be och alltså inte längre kan sjunga botesångerna har insjuknat vad det gäller hjärta, lever och njurar. Han är ”till hjärta och njurar” hängiven Kraften med Lejonhuvudet och därför blir hjärtat olyckligt och munnen full av skenglädje och hans njurar lider under skenheligheten för mot personlighetens vilja kan de inte rena honom. Han tror hela tiden att han är den han tror sig vara och denna lögn försöker njurarna bearbeta. De blir utmattade och då kan inte hjärtat få det renade ”vattnet” i retur och dess eldkraft blir kraftigt förhöjd. Och allt detta började i levern när hoppet gick förlorat.

Så blir den organiska triaden, i stället för att vara den andliga triadens spegelbild, den demoniska triangelns spegelbild. Den blir det inför Deus så omöjliga: Hata, bli svag men ändå känna sig stor. Man kan hata sig själv och sina verk, man kan avsky sin bakgrund och sitt leverne, man kan försvagas av all vilseledning, sumpen och övermodet. Man kan bli ”för stor”, en Goliat som tror sig vara en baddare till jätte men i själva verket är en dvärg. Hata är att förinta, bli svag och förslavad. Bli ”för stor” är ett övermod som tjänar Demon.

Om så bara en enda av dessa tankar dyker upp inom oss vet vi vad vi måste göra, i uppriktighet utropa: ”O, Ljusens ljus rädda mig för onda tankar har trängt in i mig!” Levern insjuknar av allt slags hat (eller ”avvisanden” som man många gånger kan kalla upphovet till hatet); hjärtat blir sjukt av försvagande eller förslavande; njurarna förgiftas och torkar in om man tror sig vara ”för stor”. Denna demoniska triad är det som hindrar vår bön. Det är den demoniska triangel som måste ersättas av den gudomliga Kraft eller Tro, Vetande eller Hopp och Kärleken. 

Låt denna dag frambära det Högsta goda: Ljussonens bön, framsprungen ur ett lyckligt och rent hjärta!

”O, Ljusens ljus, jag vet mig vara kommen ur dig, på dig har jag trott från allra första början, förlös mig i den stund jag söker dig!”

©2010-2012 Henk och Mia Leene