Disciplina Arcani

15 Disciplina Arcani = Hemlighållandets konst

16 Apollonius av Tyana var en vishetslärare under det första århundradet som senare tystades ner p.g.a sin alltför stora likhet med Jesus

Gnostikernas livsföring och livssyn har lämnat spår i en del av våra dagars esoteriska rörelser. Flera av dem försöker vinna den gnostiska essensen genom att bygga upp en hierarkisk form, men glömmer att gnosticismen alltid är ett inre ägande. Detta inre ägande kan möjligen uttryckas i en lära men aldrig inom ett detaljinriktat lärosystem.

Det lilla vi fått veta genom att studera sparade inkvisitionsprotokoll från katartiden avslöjar mest organisatoriska förhållanden, förbindelsenivåer, prövotider, avhållsamhet och brottstycken av ritualer. Den organisatoriska uppbyggnaden tycks likna en förenklad variant av den tidigaste kyrkliga. Det framkommer också tydligt, att de förhörda ingenting avslöjade om de esentiella andliga idéerna. De talade bara om sådant som var ovidkommande och om de yttre formerna i största allmänhet men dolde systematiskt sin innersta övertygelse, allt under mottot: Prisge inte det heliga åt det profana!

I och för sig skyddar det heliga sig självt därför att den profane inte kan upptäcka och därför inte gå in i själva dess kärnväsen. Den bärande idén kändes för katarerna så helig att de inte ville underkasta den diskussion. Alltså kan man sluta, att kärleken till verket och till den egna andligheten vid den tiden höll jämna steg: det man älskar allra mest kastar man inte åt rovdjuren. På detta var ”Disciplina Arcani15”, (kunskapen om hur man hemlighåller), grundad. Detta var Tystnadens inre lag men som man kan förstå har detta sätt att förhålla sig i nyare tider förvandlats till ett auktoritärt, hierarkiskt betingat hemlighetsmakeri, där det blivit en plikt för medlemmen att tiga. Detta trots att det egentligen inte är frågan om några i grunden nya läror och inte heller kan en grupp förmås till tystnad utan inre förberedelse. Därför avslöjas de flesta av dessa rörelsers ”hemligheter” av lösmynta medlemmar eller av avfällingar eller helt enkelt av medlemmars okunnighet om reglerna. Värst blir det om en utomstående drivits till nyfikenhet sedan han uppfattat att samfundet lagt in en känsla av förment makt genom att ge sken av att det skulle förvalta mäktiga hemligheter och en del samfund utnyttjar denna metod. Därigenom utövar de i själva verket ett slags hypnotiskt inflytande.

Disciplina Arcani var, på sin egen grund, gnostikernas Kraft och intill denna dag har den innersta kraften i den insikt som är Gnosis väl bevarats med undantag av ett fåtal försägelser. En parfait teg även i nödsituationer och endast en parfait kände till något om den inre vetenskapen eftersom han direkt upplevt den och hans egen inre goda karaktär stödde honom i detta hemlighållande. Så snart som en människa med kärlek till sin förborgade skatt skulle försöka avslöja något om den, annat än rent allmänt, skulle hennes stämband knyta sig, hon talar helt enkelt inte om det som är heligt utan bevisar det.

Ett påtvingat hemlighållande för den som inte spontant förstår är, å andra sidan, en svår belastning och en del av de troende fick erfara den känslan när förföljelserna satte in. Då blev det nödvändigt att hålla sammankomsterna slutna och det räddade livet på många. I detta läge fann många ett hemlighållande motiverat av det uppkomna ”force majeur”, men under hot föll de ändå. För att kunna bevara sina hemligheter måste man vara uppfylld av en så stark kärlek till sitt ideal, att denna kärlek höjer en över ångest, smärta och feghet. Om sådant finns det många vittnesmål även från krigssituationer och från områden där man fortfarande kan bli förföljd för sin övertygelses skull.

I den moderna tillämpningen av Disciplina Arcani, som den övertagits av den Romersk-katolska kyrkan, framställs hemlighållandet som en förpliktelse gentemot den orden man tillhör. Även andra religiösa trosinriktningar har försökt ta efter gnostikernas hemlighållande. Allt som prisges åt det allmänna förlorar något av sin kraftkoncentration och visserligen blir det möjligt att så ut det men växtkraften skulle då till viss del saknas.

Man talar mycket om att så och skörda men aldrig om förutsättningen: själva utsädet. Detta bildas inom individen själv. Det delar han ut i sin grupp och somliga kan så ut det medan andra bara låter det ligga.  I Gnosis framställer individen själv sitt utsäde, sår ut det men tar inte emot något utsäde av andra. Hur detta utsäde byggs upp är en del av hemligheten. Endast en parfait kan känna till formeln. Alla andra tar emot och känner att det är ett slags utsäde men vet ingenting om varifrån det kommer eller hur det bildats. Den som framställt det är som Tarotlekens magiker, senare felaktigt kallad trollkarl, den ende, parfaiten, den som ger av sig själv.

Varje parfait ägde, oberoende av sina medbröder, en egen gnosis som han ville bära ut. Han behövde inte tala med sin medbroder om sin egen gnosis, den var en självklar ägodel och både han och medbrodern visste hur de hade kommit över den. Allt annat var ovidkommande. Genom att det fanns så många parfaiter, framför allt verkliga sådana, var gnosticismen så motståndskraftig under de fasansfulla förföljelserna. De första kristna fick också uppleva detsamma. Allt som byggs upp inifrån blir en beständig ägodel som hela tiden stärker sin bärare.

När vi läser om att Apollonius av Tyana16 teg i två år undrar vi bara hur detta var möjligt och börjar beundra hans tålamod. Men har vi någon gång funderat över om man kanske kan känna behov av att tiga för att rena sig? En särskild individuell metod av många möjliga? Ur ett sådant behov uppkom den perversa självtukten, en vilja att straffa sitt ego. Någonting sådant skulle en gnostiker aldrig ägna sig åt. Han ger bara gehör åt en inre lag som eventuellt kan bjuda till tystnad eller ensamhet under en viss tid. På samma sätt som en del inte längre finner nöje i enkla förströelser finns det de som förlorat sin vilja att prata eller försöker på annat sätt genomföra en total livsomvändelse.

Alla sådana yttringar liknar varandra. Så finns det de som talar mycket men ändå aldrig överger sina inre mål och de som talar endast ifall andra glömt någonting i sin framställning. Det inre tillståndet bevisar sig alltid. Masken kan sitta väldigt väl på men i ett givet ögonblick rycker livet undan den. Vid höjden av en kulturepok blir livet nästan en fars där de förljugna passar in medan de andra kan reagera genom att misslyckas, bli sjuka eller nervösa av otillfredsställelse. Särskilt psykiskt känsliga störs allvarligt av detta lustspel.

Till och med de större ideologierna spelar sina egna enaktare inom den allmänna komedin där den enskilde känner sig belastad med en roll som han varken vill eller kan spela. Inte utan anledning belastas vår tid av psykiska sjukdomar och nervproblem. Det blir då frågan om helt andra sjukdomar än de tidigare förhärskande. Även klassiska sjukdomar som hjärtsvikt, cancer, reumatism, nervösa besvär, mag- och hudproblem etc. är ibland av psykologisk natur medan åter andra uppstått på grund av miljöföroreningarna.

När nu människan alltmer överger sin förankring har gamla sjukdomsbilder bara ersatts av nya. En del trosläror har övertagit skick och symbolik från de ”hedniska naturfolken” eller lagt över gnostiska bruk i ett försök att anpassa dem till den i Västerlandet rådande nynostalgiska vågen. Den yttre tidsandan är underkastad ständig växling; vanor ändras, kunskap ökas, önskemål anpassas men en sak ändrar sig inte och det är det ömsesidiga förhållandet mellan inre och yttre människa.

Den inre människans behov har alltid varit desamma, det är bara det att den yttre människans reaktioner på det har ändrat sig till att bli alltmer splittrade, då hon ännu lättare än tidigare blir påverkad av tidsandan genom mycket bättre kommunikationer av alla slag. Den inre människan finns ändå på samma gång i bakgrunden och drar sig undan när hon inte finner gehör och lämnar den yttre åt sig själv tills hon stöter pannan blodig. Själen förblir den som den alltid varit: Ljus ur Ljus, Ande ur Ande, en atom av ande och eter, en själ som kämpar mellan heligt och oheligt.

Gnosis själv ändrar sig inte men motsätter sig inte heller tiden. Trots att Gnosis vill se en fullständig förvandling är den i sig själv oföränderlig, så som Gud och Anden alltid förblir desamma. Detta är den innersta hemlighetens makt, en universell hemlighet som, trots att den är universell, inte förlorat sin hemliga framtoning. Mysteriet skiljer sig inte mellan de olika gnosisbärarna, de har alla del av det och de har alla del av hemligheten att kunna extrahera Andens utsäde ur Urmaterien. Det mysteriet består inte av hemliga och säregna ceremonier eller ritualer i och för sig, utan det består av en direkt förbindelse med Anden. Gnostikern åkallar Anden genom hjärta och själ.

Likväl finns det ceremonier som gnostikern aldrig talar om men dessa är och förblir symboliska bruk som bara erinrar om förlopp i hans liv och i hans själ, för inom varje i anden inriktad står ett litet tempel där han går in under tystnad och dit ingen utomstående släpps in. Därinne, på ett litet altare, lägger han sitt offer, själva sitt liv och all sin kärlek. Denna urhemlighet koncentrerades senare i yttre sammanhang till ceremonier och så restes tempel, inrättades grader, invigningar, framställdes etiketter och gavs utmärkelser men tiden utvisade att den inre människan inte kunde livnära sig med detta på grund av sitt nuvarande utvecklingstillstånd.

Genom sin hemlängtan, sitt sökande och sitt tvivel och på grund av sin flykt ur materiens och emotionernas grepp har hon förlorat hemligheten och därigenom också nödvändigheten av att tillämpa Disciplina Arcani och förblir böjd under grupperingar som utlovar en annan hemlighet, en som leder henne in i grader, till invigningar och till olika bindningar. Vara vad det vara vill men det är ett bedrägeri som skapar beroende! Längtande och andligt utarmad har hon sökt rikedom hos andra, en rikedom som bara kan komma till henne inifrån och nu tror hon att det är den hon funnit. Hon tror det för att hon fått del i någon viss grad eller påklistrats en etikett men hon lever ändå kvar i tomheten, hon bara bortser från detta faktum.

En gnosisbärare låter sig inte bedras av skenet, hans Gnosis är alltid en direktkunskap och ett fullständigt genomskådande. Det är genom det Ljussonen inser sin fångenskap och söker komma ur den. Den kunskapen bevakar han inte med girighet och habegär. Endast hemligheten om hur man framställer utsädet bevarar han; fullbordandet av bröllopet mellan själ och ande.

Varifrån kommer det andliga utsädet?
Varifrån kommer den ende magikern?

Ur det andliga fältet, ur ett intet och samtidigt ur alltets sköte, ur den stora kosmiska hemligheten.

Den som förstår denna Disciplina Arcana äger själens adelskap. Visserligen äger varje gnostiker sin egen bevekelsegrund och sin egen väg, och visserligen utformar han sitt eget utsäde, men alla gnosisbärare erkänner och känner igen varandra. Under Disciplina Arcanis beskyddande och sammanbindande mantel, under hemlighållandets lag, finner de varandra för lika söker lika.

©2010-2012 Henk och Mia Leene