Apollonius av Tyana

31 Rig Veda är det äldsta indoeuropeiska religiösa manuskriptet. Veda är det urindoeuropeiska ordet för veta. Rig betyder diktning

En av de mest sägenomspunna efterföljarna till Pythagoras var nog Apollonius av Tyana. Än vet inte historikerna var de skall placera honom och andra undrar om han var demon eller gudomlighet. Idén han utgick ifrån var i huvudsak den gnostiska livsåskådningen: Själen är en fånge i kroppen och måste gång på gång omhöljas med en ny fysisk kropp för att renas och till slut bli istånd att återvända till Livets sfär, det tillstånd den ägde innan den började inkarnera. Denna föreställning är, även enligt religionshistorien, grundprincipen i de allra äldsta föreställningarna i hela världen. Tidigt hittar vi den i den urgamla Rig Veda31. Apollonius höll sig liksom Pythagoras i första hand till Apollon och Jupiter, med andra ord till Solen och Etern.

Man kan skapa svårigheter för denna själ om man negerar den och hänger sig åt sådana slags njutningar som liksom förorenar hjärtat. Det allra största felet är dock att kränka den. Det största misstaget sker ifall en själ som gjort sig omedveten börjar inbilla sig att den enbart är av jorden. De vanföreställningar som jordmänniskan då gestaltar är i så fall varken av naturen eller av den naturliga människan. De är då skapelser av en själ som förnekar sin skapare.

Därför använde sig såväl Pythagoras som Apollonius av strikta levnadsregler. Dessa antogs av många av deras anhängare och på det enda möjliga sättet: genom frivilligt antagande, annars kan man aldrig lyckas. Själen måste alltid få vara fri i sin urskillning. I ett av sina samtal med en egyptisk upplyst säger Apollonius: ”Du behöver inte försöka förklara din lära eller söka få över mig till din (specifika) uppfattning. Vad mig beträffar har jag redan valt.”

Att redan ha valt betydde att ha valt en andlig väg med alla dess konsekvenser. Ingenting utifrån kan ändra på den väg som över hela jorden är densamma. En annan typ av filosofi kan bara ge den en annan yttre åsyn, använda andra ord eller liknelser som man prövar filosofiskt på medmänniskan.

Apollonius förde talrika samtal med många mycket olika personligheter. På samma gång tillämpade han Tystnadens lag. Den tystnaden var fylld av vetande och inte lik den som skyler över tomhet. Den tystnaden ger utrymme för det inre att låta sig uppfyllas av Gud eller hans ande. Med rätta kunde Apollonius säga ”Jag har redan funnit …”, för vad han hade funnit var den Nyckel som passar alla läror. Han fann den under sina besök hos många folk.

Många århundraden har gått sedan dess och mänskligheten har kommit ännu längre bort från den andliga vägens enkelhet. Det har blivit en svår uppgift att kunna uppfatta enkla men samtidigt djupsinniga uttalanden. Det har blivit svårare att förstå vad dessa många gånger ganska enkla ord egentligen motsvarar.

Pythagoras anses vara ansiktsdiagnostikens grundare. Apollonius följde honom även i det och på den kunskapen grundar sig hans uttalande: ”Jag förstår alla språk, utan att ha lärt mig dem, jag förstår inte bara vad som sägs utan också vad som inte sägs.” Människosjälen uttrycker sig i människans yttre väsen så som till exempel en konstnärs själ kommer fram i hans alster. Om vi är en Guds avbild betyder det att vi är en avbild av vår inre gud. Den guden kräver sina yttre uttryck som kan avvisas eller antas av omgivningen.

Som med så många restföreteelser av gammal högre sanning har ansiktsdiagnostiken (fysiognomin) blivit till ett slags teoretiskt uppbyggd spådomskonst utgående från enbart fysiologisk iakttagelse. Så har det även gått med den i början helighållna och upphöjda pythagoreiska talläran, man började med tiden se den för endimensionellt.

Till grund för all teo-sofi, all gudskännedom, ligger kunskapen om själens fångenskap. Själen finner sin avbild i natur och människa och förnekar man dem förnekar man själen. Omvänt är det också så att den som förnekar sin själ också uppvisar motsvarande kännetecknen i sitt liv och i sin kroppsgestalt.

Skaparen av det sanna livet, det som själen är värdig, befinner sig i människan, alltså i oss. Därför lämnar vårt leverne fysiologiska spår. Spåren kan ändras och allteftersom ta sig nya uttryck men själva grundstrukturen, huvudlinjerna och karaktärsdragen, består och vittnar om antingen ett erkännande eller ett avvisande av själen. Våra lidelser och begär drar också upp sina linjer i vårt ansikte, även om de bara uttrycker sig i våra tankar. På liknande sätt uttrycker sig vänster hands linjer vår karaktärs utgångspunkt och högerhandens linjer talar om vad vi gör med denna grundritning. Det finns inget stillestånd. På samma sätt som varje cell i kroppen ständigt förnyas, ändras också ansiktets, händernas och fötternas linjer, allt i enlighet med huvudets aktiviteter. Kroppsgestalten avslöjar alltid närvaro respektive frånvaro av själsinriktning.

När vi föddes till denna jord fick vi en från förra livet överförd arbetsritning med oss. Vi är de vi är för att vår själ satt sin stämpel på denna ritning. Så snart vi förlorar förbindelsen med själen kan detta avläsas i bland annat våra ansikten och händer men även i vår intresseinriktning. En förväxling mellan det själsliga och det mänskliga vore helt ofarlig ifall vi skulle låta det jordiska instrumentet följa med i själens instruktioner och önskemål. Alla de vises råd och uppmaningar och allt det som de vill omge oss med, riktar sig till både själ och människa, till en människa som på något sätt förlorat sig själv. Orden de vise riktar till själen är i viss mån outgrundliga för människan medan de ord de riktar enbart till människan är av rent psykologisk natur, de är mera lugnande och uppmuntrande.

De äldre företrädarnas moraluppfattning är inte densamma som de kyrkliga auktoriteternas, utan är etiskt betonad. Så säger till exempel Pythagoras att ”man kan äta alla djur, det har ingen avgörande betydelse, men det är klokast att inte göra det”. Det är ord riktade till människan för själen skulle aldrig förgripa sig mot ett djur om det högre förnuftet bor i den. Man blir inte vis av att inte äta kött men man är vis om man inte gör det. Den hållningen måste utgå ifrån ett högre förnuft som sedan människan skriver under på med själ och hjärta. Apollonius framhöll att han visserligen var vegetarian för att han inte ville döda men också för att han inte ville livnära sig av djuriska etrar.

Etisk grund är av värde för människan, ifall hon stimuleras av själen, andlig grund skapas direkt av den. Båda nämnda motiv måste komplettera varandra och inte vara främmande för varandra. Katarerna ville inte döda för de ärade en levande Gud. Alla de gamla gnostikerna, oavsett om de erkände Jupiter, Abraxas eller någon annan gudomlighet, grundade sin uppfattning på tanken att den som dödar inte känner till orsaken till livets ursprung.

En som kallar sig andlig sökare eller anser sig vara andlig bekräftar sin inriktning i det han kopplar bort allt dödande och förintande ur sina tankar, ord och gärningar. Själen är odödlig, varför människan måste tjäna det odödliga så länge själen bor i henne. Ändå renar hon sig inte om hon huvudstupa kastar sig in i exempelvis avhållsamhet från kött, utan det som avgör är huruvida hennes emotionella väsen motsvarar det eller inte. Vi är det vi önskar oss, och, säger Apollonius, ”Sök det ni önskar men förverkliga bara det som hjärtat verkligen vill!”

Många som misslyckas försvarar det med bibelordet ”Anden är villig men köttet är svagt”. Det är det också men i grunden bevisar det mera att själen inte har övervikten i deras liv. Orsaken till det är i sin tur att hjärtat är orent och framkallar därför orena emotionella bindningar och har därigenom tillslutit sig för själen. Litet hit och dit njuter man stundom i fulla drag för att rätt vad det är anklaga sig själv i ånger och be om Guds hjälp. Men Gud kommer inte till oss utifrån utan i första hand inifrån. Om det inre är vanställt är också det yttre det.

Ett själsfluidum kan förändra omständigheter. Utan detta själsfluidum är man en lekboll för ständigt växlande av själens anda oinspirerade omständigheter. Den som vet att förena sig med sin inre gud vet, att dennes fluidum kan utbreda sig i hela organismen ända till och med tänkandet. Det blir då en inre rening som även omfattar organismen. Man kan inte skilja det inre från det yttre, bara låta det inre råda över det yttre. Om man bara känner sig genomträngd av det underkastar sig det jordiska så som jorden underkastar sig himlen. Det behöver aldrig bli tal om att börja söka en förespråkare inför fadern genom en mästare, adept eller annan förmedlare.

Apollonius sa, att ”den rättfärdige behöver ingen ledare som för hans talan inför det gudomliga”. Att vara rättfärdig är att vara uppfylld av dygderna och dessa blir då ens förespråkare. De som inte äger dem måste försöka måla över sin svaghet genom att söka förmedlare, så att de lugnt kan fortsätta vara som de är. ”Jag älskar dygderna”, säger Apollonius, ”och ni som äger dem kan tryggt vända er till Gud i era böner”. Lika finner alltid lika. Den som oroar sig över det visar att han hittills bara funnit det lasterliga, dygdens motsats. ”Dygden” är de sju urdygder vi beskriver i vår så många gånger citerade bok ”Urdygdernas Livsträd”.

Det är att älska hela den allomfattande urdygden och att avskärma sig från det är många gånger att finna behag i lögn och hyckleri. Om man älskar dygderna behöver inte gömma sig och inte tänka på vad världen kommer att säga om ens nitälskan. I synnerhet stoikerna höll alltid fram ”inrikta er aldrig på vad världen tycker …” för det är en av våra största svagheter och många gånger den djupaste orsaken till dagens psykosomatiska sjukdomar. När man låter sig ryckas med av världens åsikter, som i de flesta fall är falska och obeständiga, förlorar man sin egen art och sin egen grund, med andra ord sig själv. Man börjar då fråga sig vem man är och vad som har format en.

Det andliga sökandet är alltför många gånger präglat av okunnighet om det egna självet och livets ursprung. Sökarkraften blir då vag och omgiven av det omedvetnas dimmor och påverkad av ett slags uppmanande viskningar från medmänniskorna. Ett medvetet avgörande att själen skall få ta ledningen framstår för många som abstrakt och teoretiskt men på samma gång drar Ambrosian genom dens väsen som beslutar sig för att träffa det valet. Han förmår sådant han inte skulle kunna utan denna överlåtelse och han får skåda ting som medmänniskan inte kan se för han lever upp till ett strålningsfält som hans ännu ovetande medbroder inte ens kan föreställa sig.

Ur detta strålningsfält, vilket nu känns helt normalt för honom, tänker han och ur det bemöter han sina medmänniskor. Det framgår tydligt av alla de gamla gnostikernas livsstil. Detta sätt att leva är ingenting antikt och inte heller är det någonting enbart teoretiskt, det kan tillämpas varenda dag. Den som älskar sin själ, och därigenom dygden i befriande och helgande betydelse, upptäcker på egen hand det naturliga och det gudomliga i eterfälten. Han blir förtrogen med den naturliga andningens pneuma och skapar genom sitt psyke förmågan att inandas etrarna.

Genom detta blir han förbunden med Fader Etern, med Jupiter, inte astrologiskt sett utan i kosmisk betydelse. En som följer sin själ ser roten till varje tanke, bevekelsegrunden till alla ord och till all tystnad. Genom roten stiger saven upp och utan rötter ingen planta och inget träd, inga tankar och inga övertygelser. Själen har sina rötter i himmelen om den än bor på jorden. Därigenom kommer också allt dess tal från himmelen, följer eterns bana och närmar sig så medsjälen. Det gemensamma ursprunget förbinder dem och på samma sätt förenas de jordinriktade genom sina begär.

Ljussonen begriper själens dygder men inte dess urdygder. Nog för att han kan känna igen dem och begrunda dem men han kan i början inte inse deras värde. Den gudomliga själen kan inte heller älska urdygderna ifall de bara utövas efterhärmande. Den återvändande själen drar sig tillbaka från det demoniska i samma utsträckning som den låter rena sig av det gudomliga. Den som renar och förandligar sig ringaktar inte de orenade själarna och varnar dem inte heller utan bara uppmuntrar dem och ger dem måhända sina råd.

När som själen har dygden, sanningsälskan och Anden kär, existerar inte längre strid mellan själ och ego. Egot antar det gudomliga så som rosen öppnar sig för solen. Den antar inte längre det demoniska, som faktiskt också finns i själen. Det är det som gör egot sjukt, det blir helt enkelt övermannat av det.

Den som inte riktigt övervunnit förintelsedriften i hjärta och själ till dess yttre uttryck, kan i trängda lägen inte heller helt övervinna sin önskan om självförintelse. Det kan leda till det numera medicinskt noggrant observerade men hittills nästan obotliga självförnekelsebeteende som, långt drivet, kan utlösa självmord. All förintelsedrift är ändå i grunden ett slags självhävdelse och vilket motivet än är är det demoniskt. Därför var alla de vise alltid fridsamma, hänsynsfulla och fördragsamma, även mot djuren.

En av urdygderna är Ståndaktigheten. Den är inget självtvång utan ett resultat av att man funnit sig själv, med andra ord den inre guden. Då behöver man ingen som tar på sig någonting i stället för en själv och denna gudagnista är tillräcklig för att man skall förnimma närvaron av Ljusens ljus. 

    ”O, Ljuset inom mig
    O, Ljuset utom mig
    från allra första början
    har jag trott på Dig
    ända till det Goda slutet skall jag tillbe Dig”

En av Pistis Sophias botesånger

©2010-2012 Henk och Mia Leene