Sjunde församlingen – Laodicea

Till församlingen i Laodicea

14 Och skriv till ängeln för församlingen i Laodicea (Alt. Laodikeia)

Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sanna vittnet, början till Guds skapelse. 

15 Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! 

16 Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun. 

17 Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken. 

18 Jag råder dig att hos mig skaffa guld som har renats i eld så att du blir rik, och vita kläder så att du kan klä dig och dölja din skamliga nakenhet, och salva att smörja dina ögon med så att du kan se. 

19 Jag tillrättavisar och tuktar alla dem jag älskar. Visa iver och vänd om! 

20 Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig. 

21 Den som segrar skall jag låta sitta hos mig på min tron, liksom jag har segrat och sitter hos min fader på hans tron. 

22 Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!”

I kandidaten bildar Livsträdets högsta topp (ryggmärgspelarens) Laodiceas församling. Uppenbarelsebokens ängel har nu gett var och en av de sex föregående församlingarna ett råd, anpassat efter vars och ens förnyelseuppgift.

  • Efesus, som ”vandrar mitt ibland de sju gyllene ljusstakarna”, måste uppleva alla dessa uppgifter; 
  • Smyrna, som är verksamt på eterplanet, måste vänta tills det är ägnat; 
  • Pergamus, som äger de vassa tveeggade svärdet, måste använda detta svärd medvetet; 
  • Thyatira, som äger den dolda förmedlande kraften, måste återfinna sin sanna kärlek; 
  • Sardes, den allt uppenbarande förmedlaren, måste vara tyst ända tills den ursprungliga Sjuklangen blivit uppenbarad, då först kan den bära fram den och 
  • Filadelfia, som skall ta emot Davids nyckel, måste fatta tålamod och behålla sin Krona.
  • Laodicea, som måste börja kunna kallas Själens spegel, om det skall återfinna sina ursprungliga Gåvor. 

Under tidernas gång har många missförstånd uppkommit när det gäller Laodiceas församling och som lett sökaren på falska vägar. Laodicea eller Kronchakra (eller hjässchakra; tallkottkörteln, glandula pinealis) är det enda och sanna Tredje ögat, det öga som fanns redan innan det fanns sinnesförnimmande ögon. I de ockulta lärorna förläggs tredje ögat alltid till pannan, i överensstämmelse med metoden att överlämna ledarskapet åt viljan, åt den personlighetsmakt som befinner sig bakom pannbenet.

Ett sådant pannans öga ser man hos jätten Goliat men också hos andra legendariska jättar. Det är då frågan om jättar som samarbetar med denna naturs krafter och därigenom blir jättar i den ockulta kraften. De förfogar över en i själva verket tvingande kraft som strålar ut ifrån deras panna. Vid bland annat hypnos utstrålas denna naturkraft mycket starkt. Laodicea, den mottagande sjunde församlingen, kommer snart under detta pannöga och Kronchakrats speglande förmåga börjar verka. Därför kommer ”jättarna” alltid i nära förbundenhet med jordens astrala områden via Laodiceas spegel som inriktar sig på dem. 

På detta sätt blir de till sådana människor som ängeln i brevet till Laodicea uppmanar: ” Du säger: jag är rik men du förstår inte att du är eländig och ömkansvärd och fattig” Alla som förlagt tredje ögat till pannans mitt tror sig vara rika och kunna ”se”, men de är arma, blinda och beklagansvärda. Varje lära som beskriver tredje ögat som pannögat måste betraktas som en ockult doktrin som undervisar pilgrimen i personlighetsmakt. 

I brevet till Filadelfia sägs till dem som oroar sig över sin pannkraft: ”Se, jag kommer snart, behåll din ringa kraft och frukta icke”. I breven talas det aldrig om utveckling av de egna gåvorna, tvärtom. Filadelfia måste ligga lågt och vänta tills han, den som kan öppna och tillsluta, kommer. När tiden är mogen och kandidaten har tillräckligt förnyad kraft får pannan stråla av Betlehems femuddiga stjärna, vilken inte behärskar eller forcerar någon utan bara överför Betlehems frid till medmänniskorna. En sådan panna kan dock inte ”skåda”; den äger ingen synförmåga. När Laodicea återfunnit djupet av sin återspeglande kraft kan Betlehems stjärna också stråla ut den. Alla församlingarna måste samarbeta som en enhet och ta ömsesidig hänsyn till varandras verk.

Laodicea behärskas av himlademonen Månen och äger därför Minnets förmåga, så som en spegel håller det fast alla abstrakta livsminnen. Det är en egenskap som framkallas av silvret, månens metall som är fastsatt bakom glaset. Månen bevarar Solens strålar och minnet av dem när den solen gått ned. Pinealis, som det återspeglande Själsögat, kommer så att kunna bevara minnet av Gudsriket ifall det befinner sig i ett orubbligt tillstånd. Själens minnen ligger bevarade i pinealis. Det kan återspegla Andesolens strålar och bli en mäktig hjälp för kandidaten att förverkliga de Åtta Saligprisningarna. 

När Laodicea, som sjunde och sista församling, blivit omvänd och återvunnit sina talenter kommer pilgrimen att kunna börja ösa ur denna själsspegels minne. Förverkligandet av Saligprisningarna är då bara ett uppbyggande genom urgamla minnen men tyvärr är själsspegeln hos de flesta immig genom Filadelfias aktiviteter, personlighetssolen som gjort denna månkraft till sin slav. Då räcker inte pinealis stympade förmåga längre än till den eteriska planetsfären och förmår inte dra till sig svängningarna från rymden bakom Saturnusporten. Till denna Laodiceas församling säger ängeln: ”Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sanna vittnet”  

Amen” talar alltså till denna själsspegel. Denna beteckning används ofta i stället för Kristus som också stundom kallas ”Han som är Amen, den sannfärdige”. Ordet ”Amen” betyder bokstavligen ”likvärdig en ek”. Eken har hän genom historien haft betydelsen ”livsträd” och hölls i stor aktning av druiderna; Livsträdet, Eken eller Amen visar på det kraftfulla livet. När man talar om Amen avser man den genomlöpande livskraften, den sig nedsänkande ljuskraften, livgivaren. Denna ursprungliga eviga livsström måste reflekteras av Laodiceas församling inom pilgrimen så att denna församling må bli till ett troget vittne som betygar ”Amen”.

Det hebreiska ordet ”Amen” kan man också översätta med ”sant, säkert”. Om detta ”Amen” återspeglas av Laodicea som en reflex av Andesolen, då kommer sannskyldighet och säkerhet över kandidaten. Först sedan Laodicea omvänt sig blir kandidaten ett sannfärdigt och troget vittne, inte förr. Det enda vittnet till Guds sanna verksamhet och skapelse är Han som är Amen, Livskraften, all gudomlig skapelses livsprincip. Därför säger Kristus: ”jag är den som var, är och skall komma”.

Detta Amen är som livsström all skapelses begynnelse och Det är som ett vittnesmål i och omkring människan, Det var innan skapelsen fanns och det skall komma ifall Laodicea – Själens spegel – blir upptänt och omvänder sig. Detta Amen säger till Laodiceas själsspegel: ”Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm” Jag, Amen, ser i dig, Laodiceas församling, saturnusdödens förstening. Jag ser dina felaktiga verk genom vilka du tror dig vara rik. 

Inom den medicinska vetenskapen vet man, att tallkottkörteln inte längre är så verksam, den är förhärdad, ja, död. Den nutida människan är inte längre i stånd att se Själens minnen genom denna spegel. Dess minne består av värdelösheter som samlats upp av de yttre sinnesorganen. Laodicea, själens spegel, har blivit ljum ”och därför skall jag spy ut dig ur min mun” 

Solens trogna följeslagerska (Månen), som måste förbereda sig till att kunna bli Andesolens maka, upplever inte längre sin andliga uppgift och är inte i stånd att överta Andesolens verk i det materiella mörkrets natt. Själens spegel var och är pilgrimens enda förbindelse med Andesolen under hela hans tid i denna den stoftliga världens mörka natt. För dessa människor har Andesolen ”gått ner” och Månen, Laodiceas härskare, måste tillfälligt förrätta dess verk. Den förfinade känslomottagligheten hos själsspegeln brändes ut av Filadelfias förintande hetta, av personlighetselden bakom pannan och en fullständig förstening blev följden av de sex övriga församlingarnas sataniska krafter som alla lever av Satanael-Saturnus, väktaren vid Himmelens Port. Laodicea har en mottagande uppgift och den ansluter sig till kandidatens makt.

Huvudhelgedomen kallas ibland ”Gralsbägaren” därför att bägarens öppning bildas av Laodicea. Därför står det i den Heliga Skrift: ”Om ditt öga är mörkt skall ock hela ditt väsen bli fördunklat”. Om Laodicea förlorar sin förmåga blir människan förblindad för Själens minnen och för rörelserna från Gudsriket. Utan detta Tredje öga blir den Enda Sanningen mycket svår att finna för människan, för med hjälp av detta öga kan hon få tillgång till den direkta kunskapen, som av ingenting annat består än av Själens minnen. 

Utan denna direkta kunskap måste människan ta hjälp av de yttre läror hennes yttre sinnesorgan kan förmedla till henne. Till dessa yttre sinnesorgan hör då också pannans öga som endast kan se jordens osynliga fält. En antydan för detta ”ockulta öga” är det folkliga uttrycket ”Mitt sjätte sinne säger mig …” Detta sjätte sinne är Filadelfia församlings yttre gåva. Genom detta sinnesorgan kommer impulser, iakttagelser men många gånger synliga bilder fram i en människa och får henne att inbilla sig att hon ser och vet ”litet mer”. 

För den så förstenade saturnusmänniskan är denna förmenta sinnesiakttagelse en sällsam upplevelse men för den som lever ur den direkta kännedomen är bara en del av den normala iakttagelseförmågan. Så länge som Laodicea inte har ”omvänt” sig mottar pilgrimen ingen Vishet, utan själva Livsströmmen, Amen, Guds livsvibration utspyr henne ur sin mun. Det blir ingen kontakt mellan Amen och pilgrimen, han ställs utanför denna gudomliga livsvibration och Amen tillkännager sig inte för denna kandidat för det blir utspytt. Så har denna människa blivit en ”dråpare”, en som står utanför urvibrationen eller en syndare, en som avskiljt sig från Ljuset. ”Du säger, Laodicea, att du är rik och att intet fattas dig” men ängeln tillmäter inte denna rikedom något som helst värde utan ser Laodicea som en skenrik som framhåller sig själv som rik men som i själva verket är fattig och beklagansvärd. En pilgrim som har ett sådant Laodicea är tillsluten och kan inte nås och är verkligen utspydd ur Amens mun. 

Då får Laodicea rådet: ”Jag råder dig att hos mig skaffa guld som har renats i eld” Vilket i sanning alkemiskt uttalande! Guld som nyskapats genom Eld och luttrat genom Andeelden och som härdats genom den. Saturnus bly (Efesus), som ”vandrar bland de sju gyllene ljusstakarna”, måste omsättas till Guld så att alla sju församlingarna får del av det. Överallt där blyet befinner sig, alltså förstenad materia, måste Elden tillföras för att omsätta det, rena det, luttra det, så att pilgrimen fylls av det guld som är luttrat genom Elden. Förutom detta guld måste pilgrimen äga ”rena vita kläder så att man inte ser hans okläddhet”. Vita kläder vävs genom de sju församlingarnas harmoni. Den som äger denna sjufaldiga harmoni mottar en ren vit klädnad som helt omhöljer honom. 

Den rena vita ljusvävnaden är den pilgrims klädnad som känner ”Betlehems djupa frid” så som katarernas broderskap kallade det. ”Och skaffa dig ögansalva så att du kan se”. Ur alla församlingars rena gåvor kan du, Laodicea, framställa dig ett balsam, ett saktmod, ett tålamod, en beskedlighet och en barmhärtighet, då skall du åter bli ”seende”. På grund av din förblindelse, din arrogans och dina vanföreställningar har du inte kunnat fatta mina korrigeringar, Laodicea, och därför befinner du dig i detta tillstånd. Ditt tillstånd skall inte tillräknas dig men väl ditt högmods arrogans och din förstening. Du räknar dig som rik och intet fattas dig men ditt stora fel är din förstening och att du blivit förstockad av din förmenta rikedom. Därför är du inte längre möjlig att nå för Amen och det fattas dig Sanningen hos det gedigna av Elden luttrade Guldet, de vita klädernas renhet och den kärlekens balsam som helar din blindhet. Se, jag står framför dörren och klappar, Jag som är Amen, livsenergin. Om jag släpps in går jag upp i Övre Salen (Tredje templet, Huvudhelgedomen) och jag skall snart fira den Heliga nattvarden med dig, pilgrim från Asien, och du med mig.

Då skall vi i enhet och fullkomlig harmoni fira Övervinnelsens fest, för då skall ske det som sedan länge varit förutsagt: Döden är övervunnen av evigheten. Det tidsbundna blir övervunnet genom Amen, Evighetens livsprincip, och då kan Saligprisningarnas förverkligande bli uppenbarat. Som det står i den Heliga Skrift: ”och Vattubäraren gick före oss till Övre salen där Påskmåltiden firades” och skall han i denna Aquarius tid gå före människan på vägen till tillredelsen av bordet i Övre salen. Om du har förstått denna Vattubärares tecken kungörs för dig Aquariusprofetens uppenbarelse.

Då kan du uttala de Åtta saligprisningarna, buren av Själens vishet, skapande genom Själens minne. Så blir du genom talet 8:as harmoniska linjeteckning förbunden med Enheten mellan himmel och jord och ”som ovan, så nedan” i dig förverkligat i tiden. Sjuklangen framställs genom strupens chakra och kallar så Saturnus, Väktaren vid Porten, till vaktavlösning. Därpå skall Porten öppna sig och pilgrimen träda in i Själens land, där allting framträder i harmoni och i Enheten mellan Ovan och Nedan och där det aldrig förintas utan bara helas. 

Detta är Kärlekens Lag som endast kan fullbordas där som Enheten lever och där som Saturnus (Satanael) återupprättat sitt ursprungliga väsen (Kristus). Denne pilgrim kan ”sitta på Amens tron så som Amen sitter på Faderns tron”. Denna tron höjer sig över det brustna där som den eviga energins mäktiga Ljuskraft är samlad. 

Sittande på denna Tron har pilgrimen blivit Människosonen, Kristus eller Amen, människans livsskänk och givaren av energin och till vilken man säger: ”Rabbi, Mästare” och i denne kandidat bor genom Nattvarden Amen, Ur-energin, Mästaren, den som kan frambringa Saligprisningarna. Till denne Amen, den Herre som åter bor i honom, som var, är och kommit tillbaka, talar kandidaten: ”Herre, vad vill du att jag ska göra?” och i honom lägger Herren fram sitt svar och då skall han veta vad han måste göra. 

På detta sätt föds och frambärs Saligprisningarna.

©2010-2012 Henk och Mia Leene