Fjärde församlingen - Thyatira

Och skriv till ängeln för församlingen i Thyatira:

Så säger Guds son, han som har ögon som eldslågor, och hans fötter liknar gyllene brons. 

19 Jag känner dina gärningar, din kärlek och din tro, ditt tjänande och din uthållighet och vet att dina senaste gärningar är för mer än de första. 

20 Men det har jag emot dig, att du låter kvinnan Isebel hållas, hon som kallar sig profet och lär och förleder mina tjänare att bedriva otukt och äta offerkött. 

21 Jag gav henne tid att vända om, men hon vill inte vända om från sin otukt. 

22 Se, jag skall lägga henne på sjukbädden, och dem som horar med henne skall jag låta drabbas av svåra lidanden om de inte vänder om från hennes gärningar. 

23 Och hennes barn skall jag döda med pest. Och alla församlingarna skall förstå att jag är den som rannsakar njurar och hjärtan och som skall ge var och en av er vad hans gärningar är värda. 

24 Men till er andra i Thyatira, alla som inte har denna lära och inte känner Satans djup, som det heter, till er säger jag: Jag lägger inte på er någon annan börda. 

25 Men håll fast vid det ni har, tills jag kommer. 

26 Den som segrar och ger akt på mina gärningar ända till slutet, honom skall jag ge makt över folken, 

27 och han skall valla dem med en stav av järn, som man krossar lerkärl  

28 samma makt som jag har fått av min fader. Och jag skall ge honom morgonstjärnan. 

29 Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!

Innehållet i brevet till den fjärde församlingen vänder sig direkt till hjärtchakrat, vilket spelar en fördolt förmedlande roll för enheten bland de sju församlingarna eller chakras. Dess uppgift är ett inre arbete som omgivningen inte märker för sjufaldens yttre förmedlare är Merkurius, som råder över struphuvudchakrat. Denne Merkurius bär fram sjuklangen som en magisk klang som kallar Kristus till att närma sig. Hjärtat, genom blodet bundet till de andra sex församlingarna, är deras förmedlare, deras förtrogne som känner alla deras verksamheter och hemligheten bakom deras drivfjädrar. 

Ängeln som talar till Thyatira – hjärtat – ”har ögon som eldslågor och hans fötter liknar gyllenbrons (Gyllenbrons kallas också kopparbrons)” och, faktiskt, i hjärtat ligger gudasonens Ur-atom förborgad! Om pilgrimen är tillräckligt verksam, som en harmonisk sjuenhet, vaknar denna uratom till liv och stimulerar hjärtats medvetande. Så blir barnet fött i detta ”Betlehems stall” och om pilgrimen når detta förverkligande kommer hans ögon att utstråla denna eld. Detta står i nära samband med ögonens magiska funktion. Den missbrukas ofta av dem som är fångna i ”Smyrnas vilseledning”.

Inför Thyatira framställer ängeln sig som ”Guds son” eftersom Thyatiras arbete innebär Asiens förberedelse att ta emot Guds son. Denne Uppenbarelsebokens Guds son talar i Thyatira till likasinnade, d.v.s till alla som bär gudasonens Ur-atom i sina hjärtan, där den ligger förborgad som Venus – Jordens kopparbrons. Venus är hjärtats härskarinna och framställs som jordens tvillingplanet dess kvinnliga motpol och samtidigt dess tjänarinna. 

I Venus sker de processer som sammanhänger med jordplanetens hjärta. Människohjärtat har en tjänande funktion och leder alla aktiviteter som har att göra med tro, kärlek och överlåtelse. Därför säger brevet till Thyatira: ” Jag känner dina gärningar, din kärlek och din tro, ditt tjänande och din uthållighet och vet att dina senaste gärningar är för mer än de första”. De ”senaste gärningarna” bildar bekröningen efter Thyatiras församlings omvandling och står i rak motsats till hjärtats första impulsiva handlingar, för till sist måste Thyatiras uppdrag vara att hålla sig stilla och inte längre söka efter en motpol i världen. Hjärtat är människans sökande princip. Under stark instrålning av venusradiationer söker det alltid en två-enhet, ett tvillingväsen på samma sätt som Venus bildar en sådan med jorden. Den demoniska sidan av venuskraften bärs fram genom det oroliga sökandet efter en förbindelse mellan två skapelser som man vill förverkliga på jorden.

Denna mystiska drift kommer tydligt fram hos dem som lever ut sig själva genom en partner, en som de fåfängt föreställer sig vara en tvillingsjäl, en andlig vän. Det är denna demoniska venusmanifestation som ofta leder till abnorma och dessutom trolösa förhållanden, ibland med ett slags religiös framtoning. Den flörtande Venus, hjärtats, dårskap ytliga och riskabla spel leder till att hjärtat kommer i profetissan Isabels händer och leder så människan in i ett sådant gyckelskap.

Denna Isabel gör pilgrimshjärtat till sin tjänarinna och tvingar det till överlåtelse genom att hon förfogar över det sjuka Kronchakrats skenandliga gåvor som gör henne till profetissa och spådam. De falska profeterna kan alltid avslöjas genom sina profetior som alltid inriktar sig på det jordiska, på denna världen och på personligheten, och aldrig har samband med andlig kunskap eller utveckling. 

Falska profeter behöver inte vara ”dåliga” men de är alltid offer för vanföreställningar uppkomna ur jord-planetens osynliga sfärer. Profetissan Isabel som nämns i Uppenbarelseboken är fången i den saturnala sjufalden, i vilken alla sju krafterna koncentrerar sina väsentliga manifestationer. Hjärtat som ”Betlehems stall” är det gruvschakt där de demoniska verkningarna samlas och där det mördas i det fördolda. 

Trots det talar den som kallar sig Guds son till detta hjärta, till denna dåraktiga församling, och säger: ”Jag känner dina verk och vet att de senaste är för mer än de första”.  Helt enkelt ”Dina senaste verk är upphöjda och väldig är din övervinnelse, ty din demoniska sida övervanns genom orubblighet och djup stillhet, där de andra församlingarnas demoniska verkan neutraliseras. Men det har jag emot dig, att du låter kvinnan Isabel hållas, hon som kallar sig profetissa och lär och förleder mina tjänare” 

Jag har emot dig att du låter dig ryckas med i liderligt sökande efter yttre tvåsamhet och att du överlåter dig åt denna profetissas skengåvor och imitationskrafter; Jag ser i dig, Thyatira, ett emotionellt slaveri som Satanaels drabanter, den gamla Saturnus, kan utnyttja dig genom, de som bara tjänar materien. Du Thyatira, Hjärtats församling, tillåter att de som känner mig (de andra församlingarna i Asien som du framställer i varje hjärtslag) äter avgudaoffer och bedriver otukt. Huvudet livnär sig av avgudadyrkan och hjärtat bedriver otukt med förförerskan Isabel. 

Därför måste jag komma till dig och lägga Isabel, som bor i ditt hjärta och med vilken du har blivit ett, på sjukbädden och alla dem som bedrivit otukt med henne – de som överlåtit sig år hjärtats liderligheter – leder jag till stor bedrövelse om de inte vänder om. Och Isabels avkomma, vrångbilderna, det förförda hjärtats frukt, skall jag låta förinta. Alla som äger ett sådant till äktenskapsbrott hemfallet hjärta kommer att få uppleva bedrövelse och förintelse. Dessa kommer in i den största nöd då de sex andra församlingarna följer hjärtats ingivelser och håller fast vid sitt gamla fördärvade livstillstånd och insjuknar.

Hjärtats insjuknande, ”Isabels sjukbädd”, är den svåra följd som orenhet, felaktigheter och död medför för församlingarna. Efter denna utsvävning och efter dess påföljder blir hjärtat en sten i vilken bitterhet, vrede, hat och likgiltighet frodas i yppighet. Med ett sådant hjärta insjuknar församlingarna och därför säger brevet vidare att ”alla församlingarna skall erfara att jag är den som utforskar njurar och hjärtan”. Det är jag, o, församlingar, som styr och behärskar hjärtat och det är jag som utforskar alla församlingarnas reningssystem (njurar). Mig kan ni inte bedra, så säger Guds son, föså snart som Uratomen, som utsäde till förverkligandet av Gudssonen, inte längre är verksam i era hjärtan, är ni hemfallna åt isabelkraftens natt. ”Men till er andra i Thyatira, alla som inte har denna lära och inte känner Satans djup, som det heter, till er säger jag … ..

d.v.s till dem som håller Uratomen levande, och inte rastlöst och liderligt börjar söka disharmoniska svängningar för att finna en makt de kan överlåta sig åt, dessa är det som jag talar till som mina jämlikar och säger: ”Jag lägger inte på er någon annan börda”. Det betyder att de inte åläggs något annat än den uppgift de redan känner och måste hålla sig till, nämligen: att bevara hjärtat oberört tills födelsens timma är inne och ingen av de andra församlingarna tillför orent blod, uppfyllt av emotionella liderligheter. ” … håll fast vid det ni har, tills jag kommer”, säger brevet. Håll hjärtat stilla, så att den gudomliga Uratomen kan stanna kvar vid sin tvillingkraft, Anden i det Absoluta. 

Bevara denna bindning till dess jag kommer, tills jag Gudssonen stått upp och kan framträda som Den som har ögon som eldsflammor vars fötter är som Gyllene malm. Och den som så övervinner och håller ut i mina verk ända till slutet, denne vill jag giva makten över hedningarna”, vilket antyder den inflytelserika makt som tillfaller hjärtat.

Det gamla ord som översatts som ”hedningarna” betyder egentligen ”folken”. När hjärtat omvänder sig, kan det härska över alla folk, d.v.s alla församlingarna och är till och med i stånd att utplåna alla de andra församlingarnas synder. Då blir det som det står skrivet: ”Han skall valla dem med en stav av järn”. Ingen församling skall kunna bryta hjärtats makt och kommer inte att ”kunna synda” ifall hjärtat skulle gå upp i den gudomliga vibrationen. Via ett sådant hjärta når den nya andningens livgivande rytm alla organ, den rytmen drar igenom Asiens förmedlande fält och genomflödar dess grund med sitt eteriska hjärteblod och på det sättet genomförs de tillredande verksamheterna.

Genom det stilla, tjänande hjärtat, som står i överlåtelsen och blir ett med sin himmelska brud, blir alla församlingar, alla ”folk”, besjälade. Den tvåsamhet som hjärtat förgäves eftersökte här på jorden och som ledde till så många felsteg, blir äntligen förverkligad och medför frid och harmoni. Så sänker sig över detta rastlöst sökande hjärta ”Betlehems djupa frid” (”Betlehems djupa frid” var en katarhälsning) i vilken Uratomen kan växa till ett Guds barn. 

Endast om detta hjärta är rent och öppet och inte längre är en dyngpöl, dit alla andra församlingar har kastat sina brister och felsteg, kan födelsen av Guds son äga rum. Om det hänger sig åt den yttre tvåsamhetens förmenta skönhet och materiens skenbara frid råkar alla församlingarna i bedrövelse, i varje fall om de känner Gudssonens ursprungliga kraft och tvingas lära känna Satanaels, Saturnus, avgrund, vare sig de vill det eller inte, men så snart som, genom reningen i stillhet, ”Betlehems djupa frid” sänker sig ned i hjärtat, där Tron och Gudssonens Uratom och Troheten till denna bildar de två fundamentala pelarna, mottar pilgrimen Morgonstjärnan. 

Att ta emot ”Morgonstjärnan” betyder att förfoga över den omvända venuskraften, att äga den gudomliga kärleken – Morgonstjärnan är ju Venus. Hos denne pilgrim strålar då sternum (som befinner sig bakom bröstbenet) den djupa fridens orubbliga lysande glans. Den är som ett vitt ljus i vilket de sju församlingarnas sju färger flyter ihop. Och Morgonstjärnan, som står skinande ovanför Hjärtats födelsegrotta, avtecknas på pannan och ger så tillkänna, att Tronen inte längre behärskas av Satanael-Saturnus. 

Denna morgonstjärna, som nått sin fulla glans, kan ingen släcka eller beröva sin kraft. Hjärtat, eller födelsens stall, kan inte längre behärskas av någon av de andra församlingarna för det är då enbart mottagligt för de instrålningar som kommer via pilgrimens pinealis (kronchakra). Någon längre tid kan varken viljan eller tänkandet tvinga detta hjärta för det återvänder alltid till den Kärlek som den åtrår; antingen till Isabel, den sköna imitationen, eller till den älskade, den som ut ur det absoluta väntar på förverkligandet av Guds son.

Ett oroligt hjärta, som söker tillfredsställelse överallt, som vill leva ut sitt negativa venusbegär är ännu inte redo att ”hålla fast vid de senaste verken, till dess Han kommer”, för först måste Betlehems djupa frid sänka sig ned innan Guds sons födelse kan kungöras.

För den allvarlige pilgrimen är därför uppdraget att bereda hjärtat, att rena det så, att det kan fortsätta förrätta ”de senaste verken”.

I denna djupa frid kan pilgrimen förnimma den änglakör som ledsagar Själens och Andens förbund.

©2010-2012 Henk och Mia Leene