Det omvända livsträdet

I skandinaviska myter, i österländska legender och i den egyptiska Tarot finner vi symboliken ”den uppochnedhängande” och ”trädet som har sina rötter i himlen”. Den symboliken är mycket djupsinnig och härstammar ur ett fjärran förgånget och kan direkt tillämpas på det som skrivs i breven till de sju församlingarna. Korsträdet, även kallat livsträdet, är en symbol för ryggradspelaren på vilken människan är fäst och längs vilken den positiva och negativa livsströmmen, Yin och Yang stiger upp och ned. 

Helandet eller läkandet för pilgrimen på den Förborgade Vishetens Stig äger rum via detta livsträd eller ryggmärgssystemet som står i nära förbindelse med de andligt betydelsefulla organen i människokroppen. I människokroppen äger Själen sju organ eller kärnor med hjälp av vilka den kan skapa sig en själskropp. Dessa andliga kärnor blir direkt levandegjorda av ryggmärgen, vilken extraherar sitt liv ur Yin- och Yangströmmen. Ryggmärgen eller livsträdet är oumbärligt för att kunna ta emot den gudomliga strålning som kommer till mänskligheten från Gudsnaturen. 

Denna höga vibration ”förändrar” människan och kan göra henne till ett själsväsen i samverkan med de sju chakras eller församlingarna. Denna ”förändring” eller ”omvändelse” har avseende på att bli fäst uppochned på korsträet eller livsträdet. Alltifrån omvändelsens stund står människan med ”rötterna i himlen”, så som den österländska visheten lär. Efesus församling, som rör sig längs med ryggmärgen och sänder sina vibrationer ut i hela kroppen, måste också befinna sig i huvudet, i höjdpunkten av sitt uppstigande, om det skall kunna uttala det Skapande Ordet. 

Så fullbordas den omvända rörelsen: Bäckenet, med korsbenets åtta saturniska öppningar stiger upp medan huvudet vänder sig nedåt jorden. Saturnus, vilken som korsbenets härskare tog emot den första beröringen, blir nu den siste, den som öppnar den åttafaldiga porten. Nu är i sanning den jordiska människan korsfäst medan Kristus, själsmänniskan, står rättvänd bakom den korsfäste jordiska jesusmänniskan. Den jordiska människans bäcken sammanfaller så med kristusmänniskans huvud. Så hänger i själva verket två väsen på Livsträdets korsträ: den jordiska jagborna människan, den yttre Jesus, den som kan ses av mängden och kristusmänniskan, den inre själsmänniskan – ett lysande väsen (Se GRS Mead Den Gnostiska Korsfästelsen).

Detta är den symboliska betydelsen av bilden av den uppochner-hängande. Efesus, gränslandet, befinner sig då sålunda både i bäckenet och i huvudet. Via Efesus går man in och ut i Paradiset, det bildar övergången. Under tidernas gång har korsbenet växt ihop till ett ouppdelat helt men har ändå rester av åtta öppningar. Så snart som jag-människan hänger upp och ner på korsträet, det vill säga: så snart som Livets skapande ord fullbordat omvändelsen, blåser den lysande Kristus de åtta saligprisningarna genom dessa åtta öppningar. Då har stoftets, själens förening med Guds Ande blivit ett faktum. 

Den heliga sjuklangen passerar, som skapande ord till livet, de sju halsvirvlarna, varefter sjufalden finner sin bekröning i åttafalden: Kristi saligprisningar. Övergången från sjufaldig helighet till saligprisningarnas handlingsverkliga åttafaldighet (och även Buddhas åttafald) är den verkliga Transfigurationen eller Omvändelsen som så många böcker har skrivits om. 

Alla religiösa läror som försöker fullkomna sig genom att belysa sjufalden, sluter sig inom de sju saturniska demonernas famn. Det genombrott som skulle kunna nås genom Aquariusinstrålningen, kan inte uppnås på grund av sjufaldsdyrkans stelhet. Sjufaldens helighet har för dem blivit till ohelighet och därför förblir Saturnus, som inre mikrokosmisk-organisk som yttre kosmisk väktare, för dem Satanael, den som bär ett pansar av bly som de inte kan bryta igenom förrän de förnimmer det skapande lösenordet. Saturnus är då dödens färjekarl som berider Styx (I grekisk mytologi den underjordiska dödsfloden, gränsen mellan dödens och livets land) och bara kan bemästras av Hermes (eller Merkurius, struphuvudets härskare).

De läror som försöker framställa sjufalden som högsta aspekt söker på alla sätt tröst för det besvikna Jaget som inte kan ge den andliga abstraktionen och Johannes evangelium genomslag. De Åtta Saligprisningarnas väg är en medelpunktsflyende väg, sedd ut Jagets synvinkel. Den sjufaldige Tröstaren har uppdraget att hugsvala Själen och få den att ställa sig utanför Jagets krampaktiga och vanställda sjufald. Den tröstande Anden lockar, så att säga, med sina den Allrahögstes strålningar själen ur den saturniska infattningen. Den dras upp ur den tidsbundna sjufalden till åttafaldens själssfär. Därför hänger pilgrimen uppochned på livsträdet: Jaget passerar Saturnus, gränsvakten, under det att det ”dör” innan det går igenom Porten och finner Livet.

Denna djupsinniga ”omvändelse” talar aldrig till Jaget, för det tvingar inte Jaget till omöjliga insatser, utan vägen till inre stillhet måste förverkligas för att bringa det inre saturniska blyet till alkemisk omsättning, allt under instrålning av de högsta vibrationer. Icke-varat är den största förverkligaren inom Sjuandens tröstande närvaro. Tröstaren hjälper pilgrimen till icke-varats tillstånd med hjälp av de sju församlingarnas eller ckakras ”omvändelse”. 

De som tar Sjuandens tröstande arbete i egna händer och forcerar sig till skenandlighet genom allehanda metoder, leder sig själva till sinnessjukdom och aldrig till gränsöverskridande (mediala störningar är en karikatyr av själens sanna gränsöverskridande). Saturnus, den grånande gamle vise som alkemisterna kallar honom, reagerar bara på den skapande sjuklang som framträder ur den djupa inre tystnaden i Betlehems frid. Det arroganta Jagets många sekler gamla försök att tvinga den sjufaldiga Tröstaren till omsättning har bara medfört vilseledning, självbedrägeri, intensiv uttröttning, besvikelse och förnekelse. Aquariuseran uppvisar en summa av alla dessa fåfänga metoder för mänsklighetens hållning påvisar dess tillkortakommande. 

Tröstaren, som sjufaldig inre harmoni, kommer inte därför att Jaget anser tiden vara mogen, utan därför att Fadern, All-anden, har funnit ögonblicket vara kommet. Pilgrimen firar sin Pingst- eller Uppståndelsefest om han som i en johannessyn får se Kristus stiga upp till Himmelen. Då blir han medveten om sin egen omvändelse och känner den Lycka som utgår från Kristus huvudhelgedom som stiger upp till Himlen. 

Att dra över gränsen mellan Saturnus och Andens Nya Land är ingen död i ordets yttre bemärkelse utan innebär en ny början. Det är den nya början om vilken Johannes Uppenbarelse säger: ”Och jag skall giva honom att sitta på min tron, så som jag sitter på min Faders tron”. Den uppochned-hängande som mottar sina Kristus-strålningar via sin bäckenhelgedom kommer att i i detta liv verka med Mysterieplaneternas svängningstal. Dessa vibrationer ser saturnusmänniskan som skadliga. 

Denna förnyade människa har kommit fri från de sju himlademonernas grepp och därför har hans tidigare framträdande astrologiska karaktär förändrats. På grund av detta får astrologin en ohållbar ställning. Alla, däremot, som lever och verkar inom Saturnus hägn (det vill säga praktiskt taget alla) kan kännas igen genom sina astrologiska karaktäristika. Kristus, själsväsendet, överför sina höga vibrationer till människans uppochned- hängda väsenhet, varigenom detta väsen förändras strukturellt och inte längre reagerar på svängningarna från de sju himmelsdemonerna. Då har inte stjärnornas och planeternas naturmagnetism förbindelse med denna människa och hon tillhör ett annat magnetiskt fält.

Den gnostiska korsfästelsen, som Johannes förmår iaktta, är den mäktiga Uppenbarelse människan av denna Aquariusera kan lära sig förstå. Så snart som johannesmänniskan, via sitt själsöga (pinealis) skådar sanningen om den gnostiska korsfästelsen, sker omvändelsen i ett enda ögonblick. Då blir korsbenet verkligen ”Korsets ben” helgat av Kristi andning. 

De sju demonerna och dess drabanter knäfaller och lyssnar till den harmoniska gudomliga klangen och så blir Första timmen i Nuctemeron (Nuctemeron av Apollonius från Tyana, gnostiker och undergörare från första århundradet, av många jämställd med Jesus). All strid, all strävan liksom alla övningar företagna av Jaget förhärdar det saturniska godset i människan. Denna fanatiska drift medför förbittring och besvikelse och hjärtats förhärdande. Genom saturnusgodsets konfrontation med Ljusets vibrationer brister blyets pansar och blir Själen mottaglig. Den inre människan, som hotas av att dö inom den saturniska jagcentrala yttre människan, vill inte sträva, strida eller forcera. Hon vill bara överlåta sig till sin första kärlek, till den levande anden, till Gudsviljan. 

Den yttre människan behöver bara ”vänta, bevara och hålla sig oberörd” och följa alla råd som den sjufaldiga ängeln i Uppenbarelseboken överför till henne. Om inte då skall den sjufaldiga kandelabern fråntas henne och Saturnus förstening medföra det fullständiga mörkret. 

Förstå därför denna apokalyptiska tids språk och låt ängeln hjälpa dig vid omvändelsen, på det att du må finna det du så länge har sökt! 

©2010-2012 Henk och Mia Leene